- Project Runeberg -  Eos. Tidskrift för barn och barnens vänner/Organ för Lärareföreningen Hälsa och Nykterhet / År 1855 /
117

(1853)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

117

så skall jag skaffa er nägra hinpqvisiar stekts
sannna triidss

De gingo derpöi ut i trädgården tillsam-
mans, ocls måttligt tal tog snart Ruben ur den
otrefliga förlägenheten. Derester iiterwiinde Nu-
bett hetti. «

Wid hemkomsten sade hatt ännu ingenting
ont sitt besök, ty hans sinne hade äntttt icke
kommit till nog santt förödmjukelse, att hatt
kunde säga sin hustru, huru lian hade erkiint
sig haftoa orätt. Bakom köksdörrett stod en
dös-sa, fiirdigladdad att skjuta Grens hund, som
hade skällt på hatts häst. Nu sköt hem as den
ilnften, och hängde bössan toid knaggen på
kannnartoiiggen. Qch frätt den dagett sökte han
aldrig gräl hit-arken med hunden eller hatts
herre-. Ett kort tid derester såg Johan Smith,
till siu gränslösa förtviining, huru lians gräll-
ge granne stod på tvagen och klappade Grens
Tusie på hustondet, och tilltalade honom tvätt
li t.

g Simon Gren tvar för mycket ädelmodig
för att for niigon omtala hurtt hans trätlystne
granne hade erkättt sitt fel. Hatt yttrade endast
stualeeude till sitt hustru: sstiinkte jag inte, att
tvi skulle dräpa honom, innan hatt toisie or-
det afu-

Johan Smith trodde icke på sådana lä-
ror-. Niir ban hörde omtalas äfwentnret i liii-
est sade han: OsSimott Grett är en narr. Nät-
ban först kom hit, talade hatt stora ord om
att dräpa folk, om de icke iakttogo att sätta

prick östver J, men han har ju ieke enö sii

murket ritters sig som en mask, th den wänder
sig åtminstone, om man osredar honom.-«
Dett stackars Johan hade bliftvit alltmera
försupen och grälaktig, så att slutligen ingen
toille antvända honom i arbete. Otukring ett
kir efter den omanliga tilldragelsen med plom-
monen, hände sig datt man stal några hudar-
af toiirde frätt Simon Gren. Oatt omnämnde
icke saken för någon annatt än sitt bastu-. De
hade döda stiil till den misstanken-, att Johatt
Smith tvar tjnswen. Söndagett derpZ upplä-

itess sölsentde kungörelse pli predikstolen: OsDen
sovit stulit niigm hudar, sistlidne Fredagsnatt
dtn Este: dennes, warder härnted underrättad,
att egal-en upprigtigt «öuskar att hjelpa den sör-
toillade pa rätta wsgett. Otn nöden twtngat
tionont till dettti orätta steg, sä toill egaren till
hudarna hälla bela« sal-ett hemlig, och med glä-
dse förhjelpa dertill, att dett olycklige mätte kun-
na forts-am sitt bröd på ett sätt, som katt ske
atan att stör«t hans satttnsetssrid.««

Denna best-innerliga kungörelse wäckte icke
litet tal och anmärkningar. Mait striddemyeket,
ont tsufwen skulle begagna sig as det tvänllga an-

dndet eller ei. Zotnlige sade,· att han tvore en

Estla, om han gjorde a, ty uppenbarligen Ivar
kungörelsen blott en listig sälla for att fånga
honom. Men endast den, font hade begätt dett
skamliga gerningen, wisste htoarisrätt det manli-
ga tillbadet tom, oth lian toitiite också, ätt Si-
mott Grett asar ej dett inan, som satte ut fäl-
lor for fina medmenniskor-

lägra att-gillar det-efter höres en sakta-
Forssynt knackning på Simons dörr-, just som
hushållet ämnade gå till hwila. Dörren läts
tipp, och der stod Johan Eniith med en härda
as hudar på stua axlat-. Utan att lysta upo ö-
gontti sade hatt i en satta ödmjtck « ton: «.3ag
har burit dem tillbaka, Gren, hivar stall jag
göra af den-Fi-

WWF-tia ett ögonblick-, lI skall jag töinda
en lykta, oct) ges till lidret med er,« swarade
Gren." Sedatt skall ni komma in, och säga
hur saken« förhåller fig. Wi tvilja se till het-ad
tvi kunna gora för er."

Gregs hustru wiasie att Johan ofta
måste smälta, och hade want sig att stilla
nöden med brännin. Hoa tog dersdre
fram litet mat sekin skafferiet för att stilla
Johans hunger. "

Rär de kotnmo tillbaka skön lidrea
sade Grens hustru: «Jag tänkte att det

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 22:46:40 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/eos/1855/0131.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free