Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
187
Sc, byilka rosor! Nu var det att plocka;
Ock bryta, bocka sig och åter bocka,
Men hvilken är den vackvaste? Den här!
Åh ocj! Visst ej. Den här långt bättre är!
’ Så smögo qvällens timmar. Tysta natten
Begynte mörkna öfyer land och vatten,
Då först med häpnad märkte barnen nu,
Att klockan var helt säkert mer än sju.
Nu blef det träta: hyems må felet vara?
På sjör i mörkret kanna vi ej fara,
Och här finns ingen stuga, ingen bädd!
Och Frans var ond, och Mimmi Lon var
rädd.
Och der är stranden, der yi snäckor letat,
Låt oss gä längre fram. — Så gingo de,
Men allt var nytt och ovant till att se.
I löfsaln, der syrenerna de blomma,
Der satt en gubbe och en gammal gumma.
Dem hade barnen aldrig sett förut.
De helsade och sägo flata ut.
Hvem söken I? sad” gubben i detsamma,
Wi söka här vår pappa och vår mamma.
Hvad heten I? Jag heter Frans. Och jag
Jag heter Mimnia. — Hvad i allan dag!
är
Frans! Mimmi! sad” de gamla nu med
oro. 7
Sen komibo strida tårar: stackars pappa Så hette våra stackars barn, som foro
Och mamma vänta oss! — Men som en
kappa
Så tjockt föll mörkret öfver sjö och strand,
Man kunde ej för ögat se sin hand.
J famnen na hvarandra båda höllo.
Sist frusna och förgråtna båda föllo
På rosors bädd och somnade helt lugnt
Och sofvo länge, sofyo mycket tungt.
Och högt stod solen ren på himlens
båge,
När barnen yaknade, Det var som såge
De någon sällsam syn. Hvar äro vi?
Ack Gudskelof att natten är förbi!
Itom, låt oss fara. Ja. Och båda foro.
Det dröjde länge, förrän barnen voro
VVid hemmets strand. Då båten nära kom,
De sågo sig med stor förundran om.
Den bryggan var ej här i går. Den spån-
gen
Fanns icke då. Så sandad var ej gången,
Och träden äro högre, se på «deml
WVi stackars barn, nu hitta vi ej hem.
Nej — der är stora stenen, der vi metat,
En afton bort och kommo ej igen.
De drunknäde, och vi dem sörja än.
YVi ha ej drunknat. Nej, vi oss fördröjde
På Rosenön. -— VVid dessa ord så röjde
De gamla en förundran. Rosenön!
Tänk, om det vore våra barn från sjön!
Som det var sagdt, så hördes barnen
stamma:;
Tänk om det vore pappa just och mamma,
Fast så märkvärdigt grånat deras hår,
Sen vi dem sågo båda sist i gårl
Så föllo de hvarandra ömt i famnen
Och sade om på nytt de kära namnen,
Men när de alla länge famnats då,
Man hörde fådren säga sorgset så:
Ack, stackars barn! Till Rosenön ni
fnatit!
På rosors bädd en svekfull sömn vi njutit
Förtrollad är den ön. Ty tiden der
Flyr i galopp. Ett år hvar timma är.
Och nu ha fjugu timmar der försvunnit
Med lekar och med sömn, sen ön ni hunnit,
Ty när I fören, det var ej i går,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
