Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att nästa alla kroppar hafva denna
egenskap, om man blott gnider dem med
lämpligt ämne. Härtill betjenar man sig
förnämligast af silke, och gnider man
dermed glas, t. ex. en vanlig lampcylinder,
eller tager man en harzig kropp t.ex. en
lackstång, och gnider den med ylle, så
utvecklar man en betydlig mängd
elektricitet, hvilken man kan uppfånga och
samla. Detta allt kan man se på en
elektriser-machin, uppfunnen för tvåhundra
år sedan af den berömde naturforskaren
Otto von Guerike, borgmästare i
Magdeburg, och sedermera betydligt
förbättrad. Då fann man och, att man genom
en metalltråd kan med största snabbhet
leda den elektriska verkan från en ort,
der den frambringas, till en annan, och
att det gifves två slags elektriciteter,
hvilka, sålänge de äro förenade, icke visa
några företeelser, men om de genom
gnidning åtsiljas, strax låta desamma
framträda. Åtskiljda visa båda elektriciteterna
benägenheten att förena sig, och i
ögonblicket af deras förening frambringas de
elektriska fenomenen. Man kallar dem, såsom
du redan förut vet, positiv och negativ
elektricitet, eller och glas- och
harzelektricitet. Att elektriciteten visar sig serdeles
verksam vid åskväder vet du ock af vår
berättelse om åskledare.
Tvenne lärde Italienare, Galvani
und Wolta, gjorde i förra århundradet
den upptäkt, att man under vissa
omständigheter kan genom tvenne metallers
beröring åstadkomma eft fortfarande
oafbrutet åtskiljande af de begge
elektriciteterna. Uppfinningen bestod ursprungligen
uti en pelare, hvilken man bildade af
vexelvis på hvarann radade koppar- och
zink-plåtar med något fuktadt kläde
emellan hvarje par. Den sista eller
öfversta plåten på pelaren var zink, och man
visade, att genom dessa begge metallers
beröring, förmedlad genom det flytande
ämnet, ett oafbrutit åtskiljande af
elektriciteterna ägde rum, och att vid pelarens
kopparända bildade sig negativ, vid
zinkändan deremot positiv elektricitet. Fäster
man nu tvenne metalltrådar, en vid hvar
dera ändan af pelaren, så har man på sätt
och vis en positiv och en negativ tråd
och för man de begge trädarnas ändor
tillsammans, så varseblir man de
elektriska verkningarna, som uppstå genom de
olika elektriciteternas förening. Trådarna
kunna nu vara så långa, man vill, och
vore de än flere mil, alltid förliha sig
elektriciterna med hvarann, såsnart man
närmar trådarnas begge ändor till
hvarann. Woltas stapel är i sednare tid
omgestaltad, består af koppar, zink och
utspädd svafvelsyra, och förekommer
vanligen under namn af “galvanisk apparat.“
Uppställer man nu t. ex. i
Helsingfors en galvanisk apparat, och låter
tvenne trådar utgå, den ena från koppar- den
andra från zinkändan, och för dem
tillsammans i Åbo, så skall söndringen af
de begge elektriciteterna fortplanta sig
ända dit, och först då försona sig med
hvarann, när man bringar begge
trådarnas ändor i beröring. Men då i
Helsingfors fortfarande söndring från apparaten
framalstras, så måste också föreningen
medelst trådarnas beröring fortfarande äga
rum, tills man slutligen skiljer trådarna
från hvarann. Man kallar hela apparaten
jemnte trådarana en kedja, och säger,
kedjan är afbruten, såsnart på någon
punkt trådarna åtskiljas; sätter man dem
åter i beröring med hvarann, så betecknas
detta med orden: kedjan är sluten.
Till de märkvärdiga egenskaper,
hvilka den slutna kedjan har på alla sina
punkter, är och den, att den förvandlar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
