Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Elina pil Rosa, och Rosa säg på Aina, och
dädtt tänkte på stunden alldeles detsamma.
Aina tog frattt sitt penning, och Rosa tog
fram sin penning, och ss gäftoo de båda sina
penningar iit de fattiga barnen. Aldrig hade
de ttvä små fattiga tvarit sii rika fort. Dt
sigo så hjerteligt lyckliga och tacksattta ttt och
nickade ät ytoarandra och åt Rosa och Aina-
likasom toille de sågat nu stl tui klädet-, tttt
fä tvi mat.
hjelptt ost.
Dii säg Aina liter pli Rosa, och Rosa
sög liter på Aina, och de tyekte båda, att dt
aldrig tvarlt stl lyckliz3a, es engång när de sät
sina bästa dockor och ttiir rnösinsoppan oet-
plättarna nyst burits fram på middagsbordet
Ottt ett stund sade Rosa: hur går det ntt
med tvär singa?
Aina nickade och sade: nog få tol nsgott
gäng en sluga ändå .Jag har läst i bibeltt,
att dett sotn ger åt de fattiga, den lånar iit
Gud. Nag betalar Gnd det igen. , Z. T.
Dygd och Last.
Azem, ett front och dygdig Turk, lefde
safom eremit pc berget Taunus, långt skild
friitt allt umgänge, emedan hatt hatade men-
skornao laster.
Wid fotett af berget utbredde sig en herr-
lizt sjö, i ytoaro klara bölja det skyhöga ber-
get speglade fi,t. Azem gick ofta ner till stran-
Wi tvißte nog, att Gud skulle «
dett och betraktade med tviilltehazt den solde-
glattsta yta-t. Hurn skön, utropade hatt då
osta, iir icke naturen! Hurn storartadt, upp-
hösdt och yerrligt iir allt, endast menskan iir
ett undantag, hott Zr skapelsens enda ntißfo-t
sier. Stornt och otoäder, åska och sordbiifuiug
ingistoa känsla af det höga oels tttajestätiska,
blott mettskan, den lastsulla, otacksamma men-«
skatt är en skamfläck l den oändliga kedjan af
naturens herr-liga alster.
tia fria frän laster, huru skön, huru öfweren-
Wore blott menstor- :
stämmande skulle naturens ordning dä toaral
En dygdig werld, det tvore ett mästerstycke,
tvärdipst en fullkomlig och helig skapare!
Azent fortsatte tyst sitta betraktelser, och i
förtrytelse öftoer den ttiirtvarattde ottda tvekl-
oett och hänryckningens hopp att finna ett an-
nan bättre störtade han sig ned i den fram-
för honom liggattde ssött, med deß i solsträs
iarnaö bryntittzr glittrande bölja.
J detsamma fattades hatt mägtigt af en
majestätisk gestalt. Min sou, utropade skydds-
aadett, dett Etoige har sättdt mig att lösa dina
twifwel. Föls mig utan fruktan, dit sag söker
dig-
Azem följde sin skyddsande hätt öftoer y-
tan af sjöst, iinda tills de komma tnidt uppö
densamma. Der begynte de att sjunka, sjöuko
tusende famnar djupt, och befunna sig derefter
på skötts djupaste botten i ett annan toerld·
Azem förundrade fig, dii hatt toarseblef
ett sol oftoanotn sig alldeles liknande deu, han
nyss hade lemnat. Förundra dig icke, sade
hatta styddoattde. Dentta toerld är skapad för
dent, htoilka plattas af dylika tankar-, som dn.
Detttta toerld är inrättad fullkomligt efter ditta
begrepp och dina onskttingar. Menskorna, som
här lefwa, de aro fritt frätt laster, de göra
intet ondt, Behaktar dig denna werld, så står
det dig fritt, att tillbringa dina återstäettde da-
gar i densanmta.
Azetit rsfade hätöftoer i förtjusning. Hit-
rtt tackar jag dig, Etuizte, utropade han, att
du andtligett engång hört ntitt böttl· Hurtt
lyckligt, att få lefwa bland menskok, ytoilka
icke iiro otacksamma, orätttoifa, grymma, stolta
och egennyttiga! «
De befttmto sig suss nu i ett skog. Elzes-
sade till sitt ledsagare: Jag ser har ett mängd
djur, alldeles dylita djur, som i min sorta
werld. Meu lttoad sont här icke behaztar mig
iii-, att ett art at· djttr leftoer as en annan art·
Jag skttlle önska att rosdittr ide funnes i o-
fullkontlig werld.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
