Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
150
förtjettst belötta dett skicklige konstnären. Hatt
–erl)öll, årligett heltt tio tunnor-, och dermed,
menade det beskedliga bondioitet, kunde orgel-
spelatett toara belåtett.
Dett förttöjsattte Walter, så hette hatt,
toar också dermed tillfreds, och aldrig tänkte
hatt på, att hos församlingen göra påståettde
ottt hözsre lött. Ja, jag tror, att ottt ntatt
hade fråntagit hottottt hatts tio tnttnor, så
skulle hatt ändå haftoa fortfarit, att sondagli-
gett spela till gttdötsettst i kyrkan; ty att sitttt
toid sitt kära orgel, att attdaktofttll slå att de
skönaste ackordet-, och att på tonernas tvingar
höja sitt själ till Gud, det toar hatts hjertattö
luft, hatts innerliga fröjd och glädje.
Men hatts tio ttntttor räckte dock icke till,
för att nära och kläda sitt talrika familj, ehu-
rn han icke behöfde betala-hyra för sitta tsntn,
etttedatt hatt ägde ett litet nätt bits nted träd-
gård toid dett sorlande bäckett, fottt flöt genom
bytt. Mycket skor oeh stöflor behöfde träl icke
anskaffas, ty ottt sommaren sprttngo barnen-
barfota omkring, och ottt toitttertt, ja då ntåste
de sitta toaekert inne, eller påtaga skoplagg
ttted trädsttlor, htoilka klaffsade sottt hammar-
slag, och tvoro ttntga som bojor. Men sitt
nakenhet måste de dock täcka! Modrett sydde
åt dem linnen och gjorde dem kläder af tyg,
font hott sjels toäftnit, men äfneen denna enkla
drägt rostade dock penningar, och många gått-
gor fraffsade Walter sig bakom örat, när hatts
httstrtt kom och föreställde honom, att lilla
Kristian eller Hatts eller Lotta ttödtoättdigt be-
hösde en ny klädning,« emedan den gamla tvar
så tttsllten, att den omöjligt mera kttnde lap-
pas. Då tooro goda råd dyra, och Gttd alle-
na tvet, httrtt det tillgick, men alltid, ttär nö-
" dett tvar störst, kom hjelpett srått ett håll, der-
ifrått den goda Walter alldeles icke toätttade
den. Jttttetvånarne i bytt höllo af honom för
hatts toättliget och fromma sinnelag, och ehnrn
de icke komtno på den tanken, att göra hatts
lött större, så sände de dock till honom mått-
gett gåstoa som ittst ashselpte de mest trängan-
de behoftoer. —
Detta hade dock icke tvarit tillräckligt för
Walters och hans fantile underhåll, ottt hatt
icke jentte sitt kottst äftoett hade lärt ett handt-
.toerk. — Dan tvar ett ganska antoättdbar skräd-
dare, då det icke gällde, att siät·a till efter ny-
aste moder, ty stått sitt gamla mönster knnde
hatt icke afwika. Jcke förstod hatt heller den
toattliga siräddarkottsten att slarftvtt och sttsla
ifrån sig, tttatt hetit sydde så starkt och tvill,
att hatt icke fttst skenade långa stockett ottt da-
gen. Fort och toäl följas aldrig åt, tänkte
Walter, oeh dersöre inbragte hatt icke mycket
med sitt sträddararbetr. Wtått,tett astott måste
hatt med httstrtt och bartt gå hungrig till sängs,
och tnåttgett middag bestods det ingett större
ttttdfägnad, ätt ett stycke tort bröd eller ett par
potätet«, doppade i salt, och till dryck fristt,
klart matten, sottt framatoällade ttr ett klipp-
källtt i dett lilla trädgården.
Oetktadt all sattigdottt och alla försakelser «
toar den Walterfta familjen dock alltid tvid
gladt mod, oeh ingett deß medlem förlorade,
tillochttted i de stoåraste tidertta, förtröstan till
Gud, och hoppet ont ett bättre framtid. De
sex barnen blomstrade som rosor på marken,
och den-enkla födatt höll dem toid helsa, så
att ittgett af dem mar sjnk eller sjuklig.
Walter älskade hötte sitt konst — musiken.
Ofta då hatt till setta aftonen sttttit hot-krympt
på sitt skräddaebord med sax och nåt oelt tvar
och tråd i handett, smög hatt sig oförmärkt till
kyrkost, satte sig tvid orgeltt och spelade toner,
dem stttttdett och hans sinnesstämning ittgaf ho-
nom. Och snst på sådana« sinttder spelade han
som aldrastöttast. Tett trägtte arbetarm, sottt
trött toandrade hemåt ont aftonen, stadttade
då alltid ett ftttnd tttanför kyrkdörrett. Hatt
lystttade der till de himmelska melodier, sottt
utströmmade stått Herrattö hnö, och tänkte
mången front tanke och bad mången stilla bött,
ittttatt hatt fortsatte sitt tvätt till hemmet. De
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
