Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
152
for upp som en pil frän stingeu, och sedatt
hatt bergat httstrtt och barit, höjde hatt ödmjukt
sitt blick mot dett kalla tvintriga stjernhimmeleu
och sade. ssHerreu gas och Herrett tog, wälsig-
ttadt toare Serrano namn,« ty Walter hade
ögon att fe långt bakom stjerttorna och mol-
nen.
Sii Ivar Walter till mods under sjelftoa
branden. Men när han följande morgon l-
dagbriickniugen gick att bese rninerutt af sitt
förra stttga och den stoarta skorssteneu ensam
stod antar som ett spöke, då sjöttk hans mod
tvid tanken på hans stora förlust. Och dii han
sedan såg pii sina liinade klädet-, sii gret hatt
icke, mett hatts blick stelnade. tsan hade redatt
öppttat slu mun, för att utbrista i knot emot
Gud, dii hans lilla gosse Kristiatt kom spritt-
gande och, utan att sjelf tänka det-pli, sjöng i
den klara morgonstunden ett ivers ttr dett der
wackra stingen om Gndo underbara ledning
och kärleksfttlltt försytt. Kristiatt toißte icke,
htoilkett balsam hans meningslösa sting ittgjöt
tttl fadrens bekymrade och sörttolflande hjerta,
ntett Walter förstod nog, att Gttd på det söt-
tet tillhtvistade honom tröst och hugstoalelfe.
J detsatttnta rann det honom i hägett, htoad
pastortt haft till ittgsttgospräk i fortgående sött-
dagenö predikatt: «T«en som sätter sin förtrö-
stan till Gud, hatt iir icke förlorat-, hatt har
en staf, sotn upprätthåller honom i all nöd-«
Under det Walter stod och tröstade sig
med dessa och dylika tankar, samlade sig gratt-
nartte omkring honotn.. Alta erbjödo den
brandskadade familjen tak öftoer hustondet is
deras hitti, och matiga stridde ottt företriidthl
rättigheten att fä upptaga Walter och hauöl
barn. Detta rörde honom djupt, och med iii-i
toa, miiste alltittg tjenet till det biista — det
iir allt sanning, sotn Gud stiger, kära batn.« «—
. De mest trängande behoftoett söite toäl
de medlidsanuua byiutoiiuarne att afhjelpa.
De sörsågo thlter och hatts familj med toar-
tna kliidersoch föda. Mett det oaktadt blef
dock ntsigtett för framtiden bra ättgölitl- och
Walter toißte icke, httrtt hatt skulle tunna åter-
ttppbvgzta sitt stuga och anskaffa husgeråd.
Medan hatt satt och grubblade östver detta,
kom hatt ihåg det räd, sotn pastortt alltid ha-
de giftyit honom.
«Ja,« sade hatt till sig sjelf, ·-jag toill
gå till residettöstadett och erbjuda sursteu, toiir
nådige herre, mina ringa tjenster. Jag stall
spela för honom, så godt, jag kan. Kattske
har hatt att giftoa tttig någon plats, der jag
kan förtjetta mitt nödtorftiga dagliga bröd.
Walter sade intet ord härottt till sitt hu-
stru och sitta bartt, för att icke hos dem märka
förhoppningar, sottt lätt kunde felsta. Mett
pastorn meddelade hatt sitt beslut, och erhöll
af houont ett sanningsenlig skrifwelse, htviikett
hatt jentte sin attsökatt skulle ingiftoa till fur-
stett. «
Santtua dag middagstiden kom Walter
till staden, och gick raka toiigett till slottet-
Med klappande hjerta steg hatt ttpp för dett
breda stentrappan och såg framför sig ett dörr-
toaktare, som hånfullt mönstrade hottottt frätt
topp till tii och tned barsk stiitttnta tfriigadet
«Htoad toili dtt?««
Walter stoarade ödmjukt: »Jag skulle öns
ska fä tala toid fursten och giftoa honom ett
bres friitt toilr pastor.«
«Det år säkert ett tiggeri igen. Gii dit
din mäg. Jttte har fursten tid att höra pil
hivar och ett som kommer och tigger, det iir
bäst, dtt packar dig bort,«· sade den höge dörr-
rar i ögonen sade hatt: «Sen barn, httrtt wakmrw och spände Araska ryggen»
Gttd låter ttr sjelftoa olyckan glädjens blomma
ttppsptra; sett toiira toännerö och grannars
hjelpsamljet och kärlek, sont toisar sist, i tvår
olyckal Ja, ja, —- dent som Gttd kär haf- gåttg toisa dig toiigen?«
Deosa smädeord gingo som dolkar genom
Walters själ och tröstlös stod han toid dörren.
«N8, hivad stiir du sder och hiimzer läpp–
ropade dörrtoaktarttt åket-, «stall jag tån-tu en-
(-« sex-is .-
Till tryckning gillade:
Torsten T. Kents-il.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
