- Project Runeberg -  Eos. Tidskrift för barn och barnens vänner/Organ för Lärareföreningen Hälsa och Nykterhet / År 1857 /
15

(1853)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

15

all kunna aflägga mitt alltför barnsliga
väsende.

Jag erinrar mig isynnerhet ett till-
fälle, som stär i sammanhang med gera-
nium-plantan. Herr Squills, en gammal
ungkarl, som lefde i de lyckligaste om-
ständigheter. gjorde mig ofta skänker:
Kort efter den händelse, med hyilken vår
berättelse begynner, gaf han mig en ny
skänk, som var vida mera värd, än hyad
man vanligen plär gifya barn af min ål
der. Det var ett utmärkt vackert domino-
spel (tillsättningsspel); brickorna voro af
elfenben, fint skurna, snyggt målade och
förgyllda. Detta spel blef mig utomor-
dentligt kärt och tog alla mina tankar i
anspråk. Aldrig blef jag trött att spela
domino med fru Ellen och om min domi-
no ask om natten-ej låg under min huf-
yudkudde, så tyckte jag mig ej kunna
soflya.

”Ej sant, Ernst,” sade min fader en
dag, då han såg mig sysselsatt med upp-
ställning al mitt dominospel; ”ej sant,
detta spel tycker du mera om än andra
leksaker 2”

”Ja visst, goda pappa,” svarade jag.

”Då skulle du säkert bli mycket led-
sen. om mamma blott af elakhet kastade
dem alla ut från fönstret och de gingo
sönder.” "Med bedjande blickar säg jag
pi anin far, men svarade ej.

”Men jag förmodar,” fortför han, ”att
det skulle gläda dig, om en god fée, en
af ode der föerna, hvilka omtalas i din
sagbok, komme och plötsligt förvandlade
dilt dominospel till den förolyckade gera-
ninmplantan och till den vackra blå och
hyita blomkrukan, så att du skulle hå den
fröjden att ställa den åter vid fönstret i
din manunas kammare.”

”Ack, helt säkert! älskade puppa, det
skulle göra mig mycket lycklig,” utropa-
de jag med tårar i ögonen.

"Mitt kära barn, jag tror dig! Men
önskningar, vore de äfyen aldrig så go-
da, äro icke nog; blott en god gerning
kan utplåna en dålig handling.” Härpå
lemnade han rwunmet.

Jag begrep ganska väl hvad min fa-
der menade med dessa ord. En obeskrif-
ligt obehaglig känsla bemäktigade sig
mig och på hela dagen hade jag ingen
lust att spela domino.

Följande dag pätrväffade mig min fa-
der i trädgården der jag satt vid foten
af ett träd. Han stadnade, såg allvarsamt
på mig med sina kloka, själfulla ögon
och sade: ”Min kära Ernst, jag går i och
för åtskilliga bestyr till den blott två mil
härifrån aflägsna staden, vill du följa med?
Men tag ditt dominospel med, jag önskar
visa det åt nägon der,

Helt stolt att med min far få företa-
ga en så lång spatserfärd, ilade jag in
och stoppade på mig dominospelet. Så
gingo vi. ”Pappa,” sade jag på vägen,
”nuförtiden tror ju ingen mera på féer?”

”Hyartill denna anmärkning mitt
barn 2?

”Emedan -. : . - Hurn vore det väl
möjligt att mitt dominospel skulle kunna
förvandlas till en geraniumplauta och till
en blå och hyit kruka?”

”Mitt kära barn,” svarade min fader,
läggande sin hand på min axel, ”den som
rätt allvarligt bemödar sig att blifva god
har tvänne Mer i silt inre: den ena hor
bär,” han vidrörde mitt hjerta, ”den an-
dra åter här,” han visade på mitt hut
vud. — ”Jag förstår dig ej pappa:” ”Jag
vill vänta till dess du förstår mig mill
barn.”

Vi gingo fill en trädgårdsmästare.
som bodde straxt utanför: staden.” Sedan
vi beskådat flere sköna och sällsamma
växter, stadnade min fader framför en ut-
märkt vacker geranivm: ”Dennasyväxt är
änna vackrare än den, som din mamma
tyckte så mycket om och så gerna ansade.
Hvad kan den kosta, min herre 2? ”Blott
sex skilling,” svarade trädgårdsmästaren:.
Min Fader tillknäppte sin öfsverrock och
sade balfhögt, liksom för sig sjelf: ”Jag
kan i dag: ej tillåta mig denna wutgift.”
Vi lemnade trädgården. |

Då vi inträdde i staden, blefvo yvi
stående framför ell porslins-magasin. ”Ha
ni icke mer några Ilomkrukor, dylika som
den, hyilken Herr Caxion för några må-
nader sedan köpte här? Ack jo, der är ju

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 22:47:08 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/eos/1857/0019.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free