Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
60
Trafkeden, san, öskaret och riset.
Saga af E. F. A.
Det tvar engång en liten flicka, tvid namn
Rosa, som hade en elak siyfmor. Jtt snällare
och flitigare Rosa war, stt elakare oeh förargli-
gare blef styfmodren. De aldrastoärafte syßlor
lade hon pä den stackars flickan, under det hon
sjelf och hennes saladötter Mirra sutto med
händertta i kors.
Eit afton skickades Rosa
hemta en stor si, hivari hon
tea fan ea närbelägen källa. När hon gick
förbi spishällen, säg hon en stackars olycklig
träsked, htvilken låg fä nära den stammande
elden att han· Ivar till hälften hrnnstekt. Det
roar den elaka Mirra, soin hade lagt dit den.
När Rosa säg detta, tyckte hon att det tvar
synd om den arme syndaren, oeh tog honom
derifrän samt doppade honom i en skäl med
kallt tvatten. Men htvem kan beskriftva hen-
nes förundran, dö hon hörde träskeden tala,
som följer: «Taekar aldraödmjnkast, lilla Rosa.
Diit godhet skall jag aldrig glimmat-« Lilla
Rosa neg mycket tvaekert, men sade aldrig ett
ord, ntan tog fin stora sä pö hufvudet, och
begaf sig till källan.
Men dä hon kommit dit, sann hon ej det
öskar, hon brukade nyttja för att upphemta
i köket för att
sknlle bära wat-
tvatten, ty den elaka Mirra, som aldrig gjor-
de någonting annat än ondt, hade kastat det
bort i en enhärslntske, längt derifrsn. Hastigt
hörde dock Rosa en stämma ropa: «Grät ej
lilla flicka, jag kommer straxt’i«« och ett-tinne
kom öskaret itnttande till henne, bockade sig
artigt och läspade sitt: «Mjuka tjenaret Be-
hagar inte Rosa ta mig i hand.« Oth Rosa
bles sä glad, att jag omöjligen kan beskristva
det; fattade det hygliga öskaret l skaftet, han-
den sknlle jag säga, och fyllde raskt oeh lustigt
den stora sän. Meri när den mar still hörsa-
de slickatt att betänka hnen omöjligt det mar —
för henne, som toar sä stoag och späd, att
bära en sädatt hörda. J detsamma rörde fän
sin tjocka kropp och började tala med ljudelig
stämma: «Mjnka tjenare lilla Rosas War
ieke rädd jag hjelper mig nog sjelfl-« th tvid
dessa ord lufsade hatt framåt. OtTaek dtt lilla
snälla säl-« sade Rosa och klappade honom
toänligt. «Jngenting att tacka för,-« fivarade
fån förbindligt. Jag och min sonson, öskaret,
kunna aldrig tacka dig nog för det du räddat
tvär sonsons son, träskeden. Men toar för-
säkrad att toi skola toedergälla dig.« Under
detta samtal hade de hunnit hem och fän kröp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
