- Project Runeberg -  Eos. Tidskrift för barn och barnens vänner/Organ för Lärareföreningen Hälsa och Nykterhet / År 1857 /
62

(1853)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

62

Nu började den aldralustigaste lek, ntan kan
sc. Styfmodren och Mirra, Mirra oeh styf-
ntodren spruttgo och skreko, skreko och sprungo
alldeles förttvifladt. Slutligen stodo de ej lätt-
gre ut, ntatt flörtade ur huset, allt jemt for-
följda af det käcka riset. Först ester fem da-
gar, fem timmar, fem minuter och fetn sekun-
der återtoättde segrarett till lilla Rosa, och utt-
derrättade henne att numera intet tvore att
frukta; de båda elaka tvoro för alltid förjaga-
de. Rosa tackade oeh klappade det sttälla riset
som tvar nog klokt och förnuftigt att ej klappa
henne igen.

Och dag flöt efter dag. Lilla Rosa toar
så lycklig som någon katt wara. Mett träske-
deu, sån, öökaret och riset höllo råd med hwar-
andra. ssDet duger platt intet,«- sade öskaret,
«att Rosa går så här utan all lärdotn; tänk
om någon konungason skulle komma och få se
henne. Hnru ginge det då? Holt katt ju
knappast ett ord fransyska.«

— «Min sonson har rätt,«s sade sått bi-
fallande.« Mett katt ej dtt fransyska?« frågade
han träskedett.

— «Jag,« sade trästedett förbluffad, i dej
hatt rodnade, sotn om hatt toarit doppad i ett
fat med lingonsylt· «Nål gndbetoars, litet
men es tnycketh

— «Säg heldre intet,« skrattade riset,
«eller tror dtt att dit katt fransyska, det-före att
en språktnästare ätit surmjölk nr dig? Hudik-
ken dårskaplss —

—- «Ware burit som helst,-· sade öskaret
alltoarligt, «tnen lära måste Rosa oeIlj infor-
mator skall hott ha i utorgott dag.«

«Bral bra! örat-« ropade de andra.

Morgotten derpå begaf sig öskaret ut på
toaudring. Det hade ej hunnit längre ätt tre
mil, förrätt det hörde alla tneuuiskor tala om
en ung matt, som toar ett widunder i lärdom.
Hau kunde ej allenast alla kända och okättda
språk; han kunde äftoett dem, som aldrig kom-

tna att kännao. J få ord: han toar lärdare
ätt alla lärda uogousiu tvarit och kunna blif-
toa. Mait katt tänka sig öskarets fornöjelse,
när det fick höra detta. Rn återstod blott att
kunna på ett fintligt sätt erhålla honom. Ett
dag, då det unga lärdomöljnset tankfullt loan-
drade framåt på laudötoägett, bles han helt
förtoåuad toid anblicken af en toarelse, son-
dansade framför hans fötter-. smått-ad i Horatii
ttatnn katt detta toara?-« ropade hatt och fram-
tog ett par stora glasögott, dem hatt satte på
fm sntala näsa. «6·tt underdjur,« fortfor han
förtvånad, ett «öökar« borde han egentligen
sagt, men det mar förlåtligt att hatt misstog
sig, ty ett dansande öskar är toerkligensiillsyut.
—- Han skulle gripa «nnderdjnret,« då detsam-
rna tog ett duktigt skutt och rakade långs lands-
toägett framåt. Förttoiflad öftoer att se det
dyrbara bytet förstoinua, sprang magistern ef-
ter. Så gick det backe upp och backe ned,
tills de hunnit Rosas boning. Der stadnade-
öökaret, hälsade med sitt manliga artighet och
sade: «War så god och stig in. Magistern,
uttröttad af det långa springandet, tvar ef sen
att lyda det toäuliga rådet-, och som han,
trots all sin toiödom, ej kunde hitta hem,
stadnade han alvar och blef lilla Rosas lär-
mästare.

Mett ett dansmäsiare måste också lilla
Rosa ha. Att skaffa denne åtog sig sån, font
redan genom ryktet kände en sådan, htoilken
toar ansedd såsottt den hoppfullaste danömåsta-
re någonsin funnits. Sått begaf sig dit der
han bodde och sntög sizj obemärkt itt i säng-
kammareu. När danstnästareu toaknade, blef
hatt helt förts-rånad östoer att se sån, som tyst
och stilla stod i ett hörn af rummet. Förargad
giek hatt slutligen och fattade tag i dett obudne
gästen, för att toältra honom ut på gårdett.
Mett sått, sout utar starkare ätt danömäsiareu,
stötte deutte slutligen så toäldigt på kuänu, att
hatt förlorade både toett och förnuft och föll

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 22:47:08 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/eos/1857/0068.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free