Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
115
före stickade jag jii bort qtoinnorna i inor-
gons.« När giftet börjiide toerka, lade han
sig ned pä sängen. «Wänner!« sade han iiied
matt röst; «toi äro skyldiga Asklepios en tiipp;
jag börjar blisioa frist-sy — Derpä sioepte
han fig i siii mantel; nian frägadc, ont haii
äniin ioille nägotz men han sioarade icke mer-
Med sädaiit sinneölngn och sädaii ioärdi,3-
het do,j den ioise Sokrates, ioärtideii är 399
före Christi födelse. ·
Sokrateö’ lärjungar äiiiin ester hans död
med liiij kärlek fast ioid honom, och hans lärdo-
mar, minnet as honom, ioar deras käraste,
deras ljiisioaste saiiitalsäiiiiie. Hans grundsat-
ser och lärdoiiiar fortplantade fig fräii mini till
innn; flera iiedskrefioo deiii, och en del af dek-
sa skrifter har bibehållit sig till tvär tid. fsi
dem ega ioi en skatt as ioisshet sräii fordom
tid, och att läsa dem är för den tänkande en
högeligen angenäm och interesserande syssel-
sättning.
«) När man tillfrisknade efter en sinidoin, lvi-litade nian
offra en tnov ät Milanos-, Llssenlapiits, lälakekenitene
gin-. Sokrates betraktar liär lisioet som en rad as
mödor och faror, som en sintdoni, liioaristån dödeii
gök frist.
—-
Den haltande råttan.
Saga, as H. Kleteke.
Det ioar en gäitg en karl, som af alla
niennislor kallades Hnnimelstör, mest för sin
gränslösa längd, men ock för sin nästan ge-
nomskinliga mager-het. Hunimelftör ioar kock
hops en rik och förnäm herre, och hade dersöre
under sitt beskydd ett skafferi, der det fanns
mjölk, smör och est och lingonsylt och Giid
ioet inte allt hioad för goda saker. Sedaii
nägoii tid hade han nit märkt att allt ivar
nier eller mindre naggadt och rördt, ty en
rättskaffens kock märker alltid sädaiit. Oeli der-
söre tog Hnnnnelftör en toacker dag en duktig
knölpäi, gick det-med in i skafferiet, der han
förmodade-, att det mätte finitas tättor, stäng-
de igen dörren efter sizr och snodde så länge
iioiiiklar och iorär, tills hatt slutligen upp-
täckte en sioait rätta, som darrade i hivarenda
lem.
—- Säledes äi« det dn, diii Best, utropade
Hinnmelsiöh som äter upp fläsk och ost för
mig? Wänta dn bara, skall dn med ditt lis
umgälla mig detta!
— War barmhertig, Hnmiiielsiör, och
döda mig iiitel bad räitaii. Haf medlidande
iiied niina är och min bräcklighet. Jag är
gammal, lam iioenstra srainbeiiet och blind
pä högra ögat.
— Meii fin lnkt tycks dn ännn ha, och
hioassa tänder till pä köpet, ester htoad jag
kaii se.
— Ja det är sannt. Det är ock det en-
da, jag har att glädjii mig ät. Men hör nit,
kära Hnninielsiör, oni dit snällt lätet mig Ve-
hälta lifwet, stall jazz i· stället lära dig han
dit stall fä mycket pengar-.
— Lät höra.
— Men du gifioer mig ditt hedersord,
att sedan inte göra mig illa?
— Ja.
— Att läta mig ivat·a i sred här?
— Till och med det.
— Att jag sär gnaga fläsk och ost, fä
mycket jag tvill?
— Ja dä, ja!
— Bra. Sei: dn att der slär en kista
det-uppe pä hyllan. Dn sär förläta att jag
af nyfikenhet i natt gnagade sönder ena hör-
net, kanske ock i hopp att hitta pä en hygglig
pastej. Täiik dig min sörioäiiingl Htoad tror
dn jakt fann? — — En ohygglig hög med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
