Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
147 ’
sant han ett par dagar förut sätt af sitt faster
Gertrttd — lik ett spars flva gettottt luften, och
ett hatt, sottt här i landet bläser af httstoudet,
är sedermera icke lätt att fä tag ttti igeu.«
«Konrads hatt tog tvägett uedät dalen,
och gossen sprang estet dett och skrek af alla
krafter. Jetzt äter stundade ester Konrad och
ropade pä honom tills hatt sltttligett hörde ntig
och stadnade. Wi skyndade tttt tillsatttmatts, sä
fort tvi hunno, uedät berget; uten» hatten flöjt
undan allt tuer och ttter och bläste slutligen tu-
for ett brattt ätttttt djupare tted i dalen, der tvi
säga honom stadua emot ttägra -buslar; men
för att komma tted till dett tttäste toi göra en
läug onttoäg. llttder det tvi pä detta sätt höllo
pä att klättra ttedät, hörde jag ostoanför ost
ett starkt buller, litsottt ett aslägset äslsla,1.
Htvad tvar det, Konrad? utropade jag; men
hatt toar alltsör mycket ttpptagett af tanken pä
sitt tthtt hatt för att kunna gistoa aktpä hwar-
kett bttllret eller tttitt ftäga. Slutligeu kotntuo
tvi ner till det ställe, der tvi sett hatten stadna,
och fuutto honom ästoett der qtoarliggattda
Gossett toar icke sett att bttnäktiga sig honom
och tryckte honom derester bättre ned pä sitt
lilla bttstottd.«
«Ntt har dtt sätt tnig att springa duktigt
sör ditt skull, sade jag till gossen. Jag har
bliftoit för trött att genast ktttttta begiftoa mig
pä toägett hem igen, otlt toi snäste fördenskull
htoila oß litet pä detta ställe. Wädret tvar
tvaekert och tvi suto derföre ett god stund der,
säkert östver ett timme, htvarttttder sag berät-
tade för Kottrad ottt Tobias och ettgeltt sottt
ledsagade honom.«
ssNär toi, sottt sagdt är, hade setat derl
och htoilat en god stund, brötv tvi slutligen
upp och begästvo oß pä hemtoägeu. Uttder deti
att toi giugo ttppför berget fingo tvi plötsligt
höra larmkloekan i den närbelägna bhtt ljuda.
länsad katt det mat-als yttrade jag till gossen,
skulle elden tvara lös någonstädes igremjtapett
Jetg fäst mig omkring, men kunde omöjligen
upptäcka ttägot t:ekett till ett förhattdeutoarande
eldstväda. Jmellertid fortfor larttttloekatt att
däua emellan klipportta. Dä tvi tveko omkring
ett tttspringande berghäll, fäkta tvi · . . ark tvi
sågo, att ett latvitt ttedstörtat och plötsligt be-
graftvit tvär lilla koja under massor af fnö,
is oeh sten. Ett mängd utenuiskor hade atnlat
sig omkring det ställe« der httset stätt, och tvar
sysselsatt med att undanstotta strött och gruset,
under det de ropade och uppmanade htoaratti
dra till skyttdsatnhet. Jag förstod geuaft att
det toar os;, Konrad och mig, sottt tvära « be-
skedliga grannar sökte under snön. Wi ropade
till dem af alla listvets krafter; jag tvistade
med tttitt mössa och Konrad med sitt flrähatt,
tttett allt förgäftoes: de tooro alltför ifrigtsvss
selsatte söt- att giftoa akt pä oft. Först dä tvi
tooro tätt iutvid skädeplatsett för hela denna
toillertoalla fingo de ändtligeu ögonen pä oß;
mett det säg i början ttt sottt ont de icke rik-
tigt trodde sitta egna stjttorgatter. Wl mäste,
sä att säga, handgripligen, d. to. s. ttted hand-
slag och omfamuingar, östverthga Kottradsifar
och det andra beskedliga folket att toi lefde och
alltfä ieke läho begrastte under snöt-. Slldrig
glömmer jag den glädje, sottt detttta tvär plöts-
liga uppenbarelse förorsakade, aldript den att-
dakt, htoarttted de ähörde tttitt berättelse ottt
tvär underbara räddning, i htvilken htvar och
en tydligt igenkände Guds ttädiga och skyddatts
de handu-
«Sedan jag slutat min berättelse, otu-
fatuttade tttatt os; äntjo. Miu sou, mitt son-
hustru oeh flera andra af tvära bekanta gräto·
högt af glädje. Pä den gamla kojan tänkte
ingett mera. Alla erbjöds as; sitta boningar
tills toi kunde fä ett eget hent igett. Kreatnren
tvaro lyckligttvis leke hemma dä latoittett rasa-
de ned, tttatt borta pä ett betesplats högre upp
pä berget. Dett enda lestvande tvarelse, som
tvi saknade, war ett katt; men äftvett denna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
