- Project Runeberg -  Eos. Tidskrift för barn och barnens vänner/Organ för Lärareföreningen Hälsa och Nykterhet / År 1857 /
155

(1853)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

135

åstntz Maria åter tilltalade, ttted ettkallblodig-
het, font icke mången ashennes ålder, och knap-
paft ttågott äldre skulle hastoa ägt, det toilda
djuret tned så måttlig och smekande röst hon
kunde-, bon toågade fåsitt sitt tttilda blick på
tjurens-; hott toågade stttåle åt honom. Tjtts
ren närmade sig långsamt, tttett ett hot fanns
allt i hatts ögott och hans hom. SDtaria två-
gade utsträcka fin hattd och smeka det förskräck-
liga djurets panna« htoarö flåsande öftver dem
kommande andedrågt tycktes dettt likfottt eld.

—- Rör dig ej, sade Maria ånnn engång
till Filip, som hon ntsrkte darra; rör dig ej,
eller tvi lit-v dödetts barn.

Tjnren fnyste dock ånmt och slängde på
sitt hufwud. De tttilda ord och smeknamn,
Maria slösade på honottt, tycktes es förmå
lttgtta honom. Plötöligt såg hon hans nos
styra kurs till soekerpåsett och hon skyndade sitt
att öftoertåcka den med sitt förkläde. Wendin-
tet tvektesssntißnösd med denna tttanöber, och
han toar så nitra, få nåt-a, att de båda bar-
ttett småste luta ftg bakut för att icke befinna
sig ttttder hand hals.

— Min Gud, ottt detta toore salt! sade
helt fakta Maria, jag skulle gistoa åt honom
och toi toore kanske råddadel
lip fnekande; hästar tycka ont socker: kanske
orartttt ha santttta smak.

Maria hade redatt fatt fitt hand i socker-
påfen för att göra försöket; bott räckte åt dett
etålizte toisttatorn ett bit socket-. Dentte snusa-
de på det, mottog oelt åt det mycket gerna.
Tes; första raseri hade ttågot lagt sig, tttett
dest ftsåoferi begär hade npptoåekt8; fara utore
att ej tillfredstålla det: ett annan sockerbit upp-
offrades . . . . Odjurets ögott tooro mindre
toilea, tnett icke mindre lifliga, och de sade tyd-
ligt: «mera! mera l«

Stackars Maria! Htvad skttlle hott göra?
Företta sitt frikostighet med den största möjliga

spar attthet och långsamhet; men småningom
började påfett bli tottt och tjurens snålhet turk-
tes endast förökad. Ottt den ttttga flickan för-
sökte att låta sshatts glupskhetss toåttta ett ö-
gonblick, så gas han tydliga teckett af otålighet
tillkänna, böjde ned och uppreste åter håftiztt
httstottdet, skrapade marken ttted sitt fot, och
alla ord af shftertt och brodern förmådde ej till-
fredslålla honom. Det mar socker hott toille
ha.

— Letmta ost endast några bitar för tttitt
farfar! sade Filip åt honom med tårar i ögo-
nen, under det han med sitt lilla hand smekte
det omåttliga djuret, som ingentitlg toille höra-
tttatt stötte med nosen dit, der han toistte att
sockerpåsett sanns.

Maria lade bitartta tutder fett förkläde,
för att draga ttt på tiden; tnett sttart tvoro
äftoett desstt nppåtna; hon höll dett sista socker-
bitettl Hon måste besluta sig att låta denna
gå amma tvåg söm de öfriga, och i det hon
sratnråekte dett, toifade hott den toma påsen.

— Ser dn, tnitt tvått, sade hou, jag har
giftvit dtg allt! Will dtt ej tttt låta oß tttara
i fred?

Hårpå begynte de bägge ttoå fördubbla
sina smekningar och tttåhåttdtt satttt tjttrett be-
hag deruti, men ont det toar glädje han det–
toid toisade, så toar det ett mild och obåttdig
glädje, ett glådje fottt toerkttde frttktatt. Han
snusade med sitta näsborrar i påsett och genom-
forskade den med sitt tnttga, men pannan tvar
allt hotande. Haris raseri knnde i hittat-se ö-
gonblick återkonnna . . . Filip och Maria,
som icke toågade röret sig srått flållet, tooro ·i
en dödande ångest: men tnt hördes ett aflagset
råtnande oeh konnngen för hjordett reste på sitt
örott; han ntftötte ett förskräckligt torålattde,
sprattg åt sidan oeh sedatt midt igenom skogen
åt det håll det-ifrån ljudet kommit . . . . De
bågge barttett föllo på sitta knån oeh tackade
Gud för sitt befrielse; men sedatt, då de kasta-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 22:47:08 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/eos/1857/0161.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free