Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
is
med största ansträngning ändtligeu lyckats kom-·
uta nr toagnen, upptäckte hatt att hatts önskan
hade blifttsit werklighet, tv han toar ttn Eit-
tninftone tre tunt högre ätt kastet-, ljtoiliett icke
litet förskräcktes öftoer dett plötsliga förändring
hatts herre undergått. Morten hade bliitoit för
träng, benkliiderna för korta och dett lilla käp-
-pett för liten. Detttt toar tttt dömt obe-
hagli,tt och hatt önskadeej mera att tvina sa
sort. Det kunde jtt, tänkte han, då detta Litt
sortgii i det oändliga. Han tit sitt tniddag sa«
hastigt fottt möjligt och satte sig äter i tvag-
tten, htoiltet befanns toara ett iinnn stoårare
sak, ätt nedstigandet. slussen gas hästarne en
klatseh och, ehuru det tttt toar märkbart tyngre«
gick det dock tentnteligeu raslt sratniit. Ned-
slämd och begrundande satt herr Pickeletttir i
toagnett; hatt äg tted på sitta fötter och utsirktt
httrtt de allt tner och uter tilltogo i längd, li-
kass fann hatt sitta hattdsk.tr klistra trängre
och trängre; roekett knakade i alla sömmar och
fogningar. Hatt toar sinttt af förskräckelse oeh
sngesh ty hatt toärte hastigare ätt häst-ene
sprungo. De nalkades un landets gråtts lit
öster; — ttt’."tjenste.sttanneu tittade in i dett
lilla toagnen oeh begärde past. Oerr Pickeletttit«
hade passet i brisstsickatt, ntett hans hattd hade
hliftvit sä stor, att hatt med största möda kttni
de fä det derisriim Hatt öftoerlemttade det lit
dett leende tttkltjensteutanuem ssPassar icke,-«
— lydde stvaret, sstvättd oml«· Plckeletttir hade
lotellettid småningom stigit nr, idet hatt lit
en orm slingrade sig nt ur toagntsdötrem
Nusdä hatt stod det upprätt, kunde hatt se ösis
toer toagtten. «Storlek ett oeh ett hals sot,«’«
sade tsenstetnattttett, — sspaosar ej. Passet iir
oriktigt — toiiud otn l» —- «Jag ilr herr Piikk-
letttir,- utropade denne sirtörttetd — sspaoset
snäste passa-« Mett det hjelpte es. ««.iittskett«
med höstarna sär gö öfwer gränsen — ni dev-
som passet tillhör.ss Förgsstoes trotsade herr
Pieskletttir då sitt tock, scttt tttt hade brustit i
sötnutartta, pil kappatt, scttt hade dliftoit söt
kort, da hatten, font ej tncra gick på hatts
lntftond, på käppett, sotn ej tttera räckte till
kniitta; —- ttllt detta borde jtt toara tydliga
bett-is derpå, att hatt förut toarit fä liten, som
det stod i passet, — det hjelpte ej —- hatt utä-
sie to.·t"ttda om! — J toagnen slapp han icke
mera och han lät derföre kttsiett fara hem igen
åt tveftet«, nteu fjelf toiinde han sig ntot nor-
den, fast besluten att icke förr ätet-tomma hem,
ätt hatt återfått sitt naturliga storlek. Gert
Pickeletttir hade neutligeu hört sägas, att tviosa
metaller, såsom qtoielksilftoer o. a., i tvårttte
ttttänja sig, under det de i köld draga sig till-
iaututan. J norden är det kallt, det hade han
sftoett hört, oeh så hoppades hatt, da tnatt ej
fil noga knnde toeta, httrn tnyeket eller httrtt
litet utetallijlt det fauns i hatts kropp, att det
tnösltgen sittlle lyckas honom att genom köld
ktttttta kotnuta till samma storlek eller litenhot
sottt sötttt, oeh ont iete det, att åtminstone för-
hindra toidare tvärattde. De högmodiga tan-
karna hade förstvttnnit ttr hatts stl och hat
tänkte nu ttvertont: sistore Gud! Jag toar
tnissniijd med tnitt litenhet, jag toillettsara mer,
titt Dtt gjort tttas mig. —- Dtt har straffat
utig- i det dn uppfyllt min önskan. Lill snig«
ej tvära mer, iiu det iir ttildi,tt sssottt straff
for mitt högmod, to jag iir ej mera högmodig
och skall ej tnera bliftvtt det. Ont Dtt häda-t-
efter ej uppfyller ttsgott tuin intjlatt, sa sias
jag deri erkänna Ditt kärlek, ty den Dtt toiI
straffa, honom ger Dtt allt htottd han önskat-; -
ntett den Dtt iilstttr, nekar Dtt ofta htvad has
begär, dö det är till hatts lsäslam Dedsa och
andra alltoarsamttta tankar rörde sig i Pickeleo
tuird fjäl, dö hatt gick det ensam pil sitt toap-
och, tack toare hans ttttdergiitvenhet under Gads
emot icke, ty ni lie anninstone nos och ett hals-wilja, han svarte ej mera, ehnttt hatt hade
sot lättg — söleded icke den herr Pickelemle,.sdetsettat att toilra i oändlighet. Dea som lekt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
