- Project Runeberg -  Eos. Tidskrift för barn och barnens vänner/Organ för Lärareföreningen Hälsa och Nykterhet / År 1858 /
37

(1853)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

37

om pt nia-»- mku st spar ki fatt-e, timta-
jtone tyckte det sjelf sig tvara annorlunda, ja
oändligt mycket bättre iin de andra. T ö des-
sa grönskade förnöjda tned sin ställning och
ljtoijkade förtroligt nted htoarandra, när tvin-
den bläste, toar tvärt blad deretnot mißnöjdt
tned sitt plits. rut tyckte det, att det tvore
bättre att titta lägre ned, ätt äter högre upp,
och det gjorde stskilliga försök, ehuru naturligt-
tois förgiiftoes, att komma till ett annat ställe,
iin det-som dett gode Gnden ann-isat ät det.

Htvarifrött dessa högmodiga tankar hade
kommit i det arttta lilla bladets hjerta, ntä ni
tocil srsga. Htoent katt ntgrttnda ljtvarföre
understundom idland goda syskon finnes ett e-
gensinnigt barn? —

Men linddladet, ljtoarotn ntt är fröga, hade
ett förhatligt sel. En tnajk lsade stuckit det,
da det begynte att slö ttt, och as detta mask-
styng hade dlistoit en,litett stoart flack. Flär-
ken tärde på deß krafter och det kunde ej tvära
sö friskt och gladt -sotn de andra bladett.

Det yade ntt botdt sörja för att skadan ieke
skulle blijtva större, men det gjorde ej tvärt
blad. Det lvßttade ej till hivad de andra bla-
den ss vänligt htoiskade ät det, da« morgon-
toindeet snsade i linden; det toille ej instäntnta
i aftontIngetn sont dessa sjöngo ixnan de sotn-
Itade. Ont middagen, dö alla de attdra bla-
den irvilade, dade det ej ro att förbliftva i de
större- skvgd och«skngga, tttan sträckte förmätet
frato sitt hufwud, för att läta solens beta strä-
lar skina pii fig. Men den stvarta sliicken
brände blott därigenom djupare in i deß arma
hjerta.

Saint-taken kom. Linden med sitta späda
blommor doftade sa herrligt. Bitt och andra
sntii insekter stos-matte omkring den. De tris-
deo så gerna i den wackra kindens närhet, deß
saft toar så söt och deß toällukt sa angenäm.
Twänne fjärilar hade höt sitt betn och en trast

plägade ont aftnaette sitta os den högsta gree-.

eten och sjunga sa klingande och odestrifllgt
toaara toner, att de ej kunna deflris.oas.
Man skulle tro att tvärt dlad nu toore de-
lötet med sin ställning. Men is tvar det icke.
— Htoad tooro lindens anspraölösa blommor
emot kastanjens och törnrodbuskens. Deisa
sednare lyste ss tvaekert med sina pratande titr-
ger. Alta stadnade jn och beundrade dessa.
Men ljtoetn gaf akt på lindens smö gulaktiga
blommor, htoem brydde sig om att plocka en
enda as dent? — Sä klagade det lilla bladet

och blickade afundsamt omkring sig på andra
trtid och blommor.

" Jcke längt ifrän linden blommade pä den
gröna gräsmattan toaekra rosor, gulltvistosr
och stänga andra herr-liga blonttnor i sin fulla
prakt.

ssdtoarföre kan jag ieke komma dit ner, till
dessa toackra dlonttnor,« sade linddladet Jför
it,t sjelf,« ljtoarför stall jag etyigt toattt fästad
och bunden toid detta trad, skild frän allt det
herrliga på jorden och blott på afstättd få skö-
da detk — Oles om jag blott engång, en enda
gäng kunde tomma diti« — "

Det armt förblindade bladet! Det sög ej
hurtt imellertid denstvarta fläcken i deß inre
bles allt större och större, huru desj sköna, grö-
na färg dles allt mera gnl. Det ansträngde
blott alla sina krafter för att slita sig löd frön
sitt träd, sant hittills sä moderligt närt och utt-
derhöllit det.

Mett sommaren tvar borta; den söt-sia strås-
toa hösttoittden skakade träden och sistoen lin-
den. De andra bladen hölloo liktoiil saft, de

tooro ännu gröna och lejnadsfriska, mett ett
enda slet sig lös och flög ner okt jorden —
ack! och det sudlade. Det tvar tvärt stackars

diat-, sotn ttn öndtligett säg sitt önikatt nysp-

sylld. J glädtig iftoer dansade det öftoer det
grönskande gräset till de toatira rosorna. Den
tottntta jrihetett tycktes bladet iö stött.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 22:47:21 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/eos/1858/0041.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free