Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
70
sördärnninganre skydda mot flodernas och
hafrvettl öfwerfwämningar, äro äfwen rof-
djuren ställda som skydds- och gränsar-äkta-
re for den lefwande naturen. Den ena«el-
ler andra artens ensidiga förökelfe hålles
inom de riktiga gränserna derigenom, att
alltid wid rätta tiden och på rätta stället
ett djur insinner sig, hwilket hindrar deri-
samma, likasom ugglorna och deras wid
sannna bord gästande medhjelpare göra med
afseende på fältråttorna.
Wid en tempelbyggnad, som menniskor-
na grundlägga och rippfimr, tillhnggermen-
niskohanden de sten— eller trämabfon som
äro bestämda för byggnaden, och hwar och
en sådan massa nndfår derrvid den bestämdt
begränsade form, hwari hon skall inpassad
med eller widfogas till byggnadens biriga
delar· Det ena blocket tages från ett ställe
af klipparr eller skogen, det andra fråii ett
annat ställe; det ena bearbetas och tillhng-
ges här, det andra der, och när tiden korri-
tner, föras de genom menniskokraft tillhopa
på den gemensamma buggnadsplatsen och
hopfogad der genom menniskokonst Helt
annorlunda är förhållandet med skapelsens
stora, herrlizia tempelbuggnad, hwilkeir med
sin beständiga återförnoelse oupphörligt be-
tygar-, att byggnadens anästare, som grun-
dade densamma i lidens begynnelse, ännu
lefrver och är werkfarir nti sitt werk. -J
denna stora byggnad afnota och tillhugga»
sig blocken sjelfnm, i det den förtärande
sätter gränser for diwennåttet af det, som:
han förtär; de flytta sig sjelfwa från sin«
plats och hopfoga sig ester en wiotigt be-«
stämd plan, emedan det, som hos deri dö-·
da. stenen gifwer sig tillkänna såsom tyngd-
kraftens inflytelse, hos dem blifwit en det
egna lifwets sträiwarr till naturens hellif.
Såsrrart stenen blifwit loft fråii sin hwila-
punkt, faller eller rullar han, till des; han
återfunnit hwilan i samwarandet med jor-
den i bennes helhet; likaså går äfweri allt
lefwandes rörlighet ut derpå, att hwar och
en måtte finna den ställning, som uti ska-
pelsen är honom ann-isad till hans näran-
de och upprätthållande. Ifynnerhet wid
sjelfwa httringarne af den drift, som alltid
i rättan tid och på rätta stället leder dju-
ret till deß beredda näring, kunna wi fin-
na hivad som är källan till lifwets lust
och glädje. Det ser ut, som skulle hwarie
lefwande wäsen i det ögonblick, då det så-
lunda föres till målet, känna närheterr af
sin skapare, som upplåter sin milda hand
och mättar allt lefwande med strömmar af
wälbehag.
Föksta Mai.
Wirrtern satt i sitt kristallpalato och bred-
roid honom hans gemål isblomman. Hari
roar en ståtlig men bister herre, kung Win-
ter, med ert långt grått skägg och en kost-
bar krona på sitt hufwud. Krorian roar
af diamanter och i diamanterna soswo en
hop frusna solstrålar. Drottningen dere-
mot war lik en wacker hwit ros, henne-
krorra roar mindre än konungens, kinderna
woro hwita som snö och hennes händer
genomskinliga som glas. En lång klädnad
af silfwerwäf höljde henne-ö smärta gestalt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
