Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
109
Men ett par herdar i Zierlitts dal, som det
drestoo sina hjordar, sågo händelsen-is uppåt
berget och märkte att ttågot litet, liksom en
myra, rörde sig deroppe på Martinstoand.
De fttnno att det tvar en menniska. Gttd
toare den slackarett nådig, sade de sig emellan;
derifrått kanlingen hjelpa honom, tv berget
ltttar tttöftver och der finnes ingen möjlighet
att så ens ett tåg till honom.
J detsamtna kom kejsarens sagtsölje tned
stark fart ridande in i dalen. Ha ni sett tvår
nådige kejsare? frågade hofherrarne, jägartte
och stoettnertte. Då pekade herdarne på Mar-
tinstoand. -
Gnd i himlen . . . Gud i himlen betvnre
honom! — ropade alla, som såjjo ett menni-
sla röra sig deroppe i den omätliga höjden-
Nu ropade en härold i lur: —- Är det ni,
nådige kejsare, så gis oß ett tecken-, kasta ett
sten utför. —— Alla blejtoo tysta och tväntade
på att stenen skulle falla, och några minuter
derefter hörde de en sten klittga mot stenarne i
bråddjupet.
Men ingen kunde kommit dit, ingen, ingen
kunde elidda den modige kejsaren.
Han stref på små lappar och kastade ntfor
brantett — hatt bad om räddning; men ingett
hittade dessa bres —- hatt kunde ej meddela sig.
Då sjönk allt hans mod; han gick in i sitt
hjerta och ransakade det och fann högmod och
listoertnod derinne. Dan sann fot-st nu att
hatt tvar en menniska såsom alla andra och
blott ett stoft i Gads hand.
Och han ödmjukade fig.
Då kastade ban slutligen ned en lapp, der
ban bad att hans män stulle gå till namnar-
den med honom, de dernere toid flodens strand
så att hatt kunde se det; han skulle då med
dem förena sig i-bötten och sedan med tålmo-
digbet wilnta på döden af hunger och törst.
«Gif mig tecken-·- skres han, ·«"med ett slott,
dl syndabekännelsen låses, och det andra då J
nedfallen i bönen; th då tvi-cl jag också bedja
med edee.»
Det led mot aftonen, då dalen roar fylld
med mettnistor, sotn samlade sig i en högtidlig
processiott med kalken och brödet. Ett skott
dundrade i bergets till teckett att solket gjorde
sin syndabekänttelse, och nu föll lefsarett på
knä och bad innerligt som ett bartt till den
gode fadrett, icke för sitt lif, utatt om nåd och
kärlek, och när det andra skottet rullade genom
dalarne, utdelades sakramentet. Och aftonsolen
glänste på kallen, så att kejsarett såg det glätt-
sande gnidet. Och han njöt i tankarne med
de sitta af den heliga måltiden.
Och nu tvar allt slut, och det tvar qtväll
och månen sten östvcr bergtoppartte på Mar-
tinötvand och den gode kejsaren, som i tyst, un-
dergiftoen toäntan på förlossning låg i tnoösatt
bedjande.
Då kom der ett ung gosse fram till honom;
hans panna sken af ostuld och klarhet, och han
tvar klädd som en berdegosse.
«Kotnl komis- — sade gossettz »jag känner
en tolig att rädda er på.«
ssrdtoent är duk-«
«Likgodt, jag är sättd for att söta er håri-
från till ert solk, tv ert hjerta år ödmjukt in-
fot Gud.« «
Och gossen gick före kejsarett bort till en
rentna i berget oeb förstoanm Kejsaren följde
efter honom in i berget och såg nu gossen gå
framför sig genom låttga gångar. Det tvar
ljust derinne, så att kejsaren såg hurts malm-
gångakne, lika ormar, slingrade sig opp oett
ner på bergtviiggartte, huru herrliga blommor
af ädla stenar tvnxo i bergets fördolda salar;
mett hivaristsein skenet kom toißte hatt ej. Datt
tyckte att det toar goosett, font lyste med ett
milde sten, sådant sotn latmasken bar, då det
regnar en warnt soutmarqtväll.
Det tvar en lång tvåg; men —- hivar dlef
gossen ask Dan sörstoaetn på en gång. Kejsa-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
