Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
121
ter i sängen, icke det lilla barnet, tnett en
stor afsiywcird groda; detr tycktes henne
rostigt widrig och hon tog en stor käpp
för alt slå grodan ihjäl, nteu den sälj på
henne nted sådana underliga, bedröstvade
ögott, alt hon icke kunde slå till. Änntt
en gång jiig hon sig otu, grodan gafifriin
sig ett sint, vntligr qwidande, hon for till-
samman derwid, sprang frän sängett till
dörrett och öppnade deu. Solen kom i
detsamma fram, kastade sina strålar just in
i stingen på dett stora grodan, och t ett
tttt drog sig odjurets breda mun tillsam-
tnan och ltlef liten od) röd, kropp-ett sör-
tvandlades i den täckaste skapnad, det roar
hennes eget lilla, wackra barn, sottt låg
der och ingett otäck groda.
«-Hwad skall detta betttda!«« sade hon,
«har jag drömt en ond drötni der ligger-
ju midt eget, älskliga elföarnl«« th holt
kvszte och tryckte det till sitt hjerta, men
det res och bet omkring sig som ett katt-
Ullgc
Mett Vikittgaherrtt lottt ej denna dag
och ejlteller den följande, ehurn hatt roar
pii tvagen, in windett war emot, dett blit-
ste åt söder för storkarna. Medwiud för
en rir tnottoind söt en annan.
Inotn en par dagar och nätter bles dett
både till det yttre och inre. Det kom der-
af, att den lilla flickan otn dagen ägde sitt
rätta moders yttre men på samma tid sin
faders sinnelag; otn natten åter fick det
slägtskap med honom i sitt yttre skepnad,
idet-emot strålade då i deß inre tnodrena
sinne och hjerta. Hwent kunde lösa denna
trolldoms malt. Wikiugafrutt ängslades och
war bedröftvad häröfwer och dock warhen-
ned hjerta fästade wid dett stackars wanl-
sen, om huvars tillstånd hon icke skullen-ii-
sga berätta för sitt husbonde, uer han ntt
snart lotu hem, ty då skulle han wigt, så-
sont seden och brutet war, lägga det star-
tar-s barnet ut på landsmägen orl) lätet det
tagas af hweut snut helst. Nej, den he-
derliga wiiiugafrun wille ej tttinuta ett ord
derottt, han siuile blott tvid ljusatt dart fa
se barnet.
Ett morgonstund susade storkwittgar britt
öfwer taket; östver hundrade storknar hade
otn natten hwilat ut för den stora tun-
nöoern, nu siögo de upp för att dragit lit
söder.
«Alle utan reduk-
och barn tned!«
«Jag är så lätt-« sade stot«l’ttngarne«,
«det krtttter och sticker tuig sii underligt i
bena! hivad det skall bli roligt att fri resa
hette det, « hustru
klart sör wikiugastnn huru det stod tillstttotttlattdet!«
med hennes lilla barrt. Det war ju enj
förfärlig trolldom, som hwilade öfwer det-
Ottt dagetr roar det tejeligt sotn en ljus-
als,- mett hade en ond och toild natur; otu-
ttatten derentot roar det en otlick groda,
stilla orh klagande, med sorgetta ögottz
har sunnos tros naturer, sont stiftade etn,
MHle ek i slockett!«« sade far och mor,
«och lst icke tnuttskratulet gå sti mycket, det
tager pli lsrösiet!«·
Och de stötto.
J satuttta stund hördes trumpetens klang
hatt öswer hedett. Wikingeu hade landat
med alla sina män; de återtvcinde hem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
