Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
149
sett han nästan rörde tned toppen toid tvattnet.
Oten Neckrosett tyckte ieke ont en sädanödntjttks
Oet, sont bara sitter i ryggett, ty hon såg nog
att toassett dereutellan kunde lvara dryg och
högsärdig tttot de sats tttörtartta, sotn sintutade
omkring honom tttellatt stråna i solskenet.
Dli toar der en annatt sriare, som war me-
ea slys uti ryggen, och det toar en påle tvid
stranden, det dett gamle sistatett brukade fästa
sitta niit, att icke svägortta skulle slölja bort
dem. Piilett stod beständigt lapprak och gick
aldrist ur tvagen htoarken för folk eller träk,
och alltjetunt tvar hatt i gel-il ttted dett etta el-
lee·andra, sont kom honom för närt-. Det
tyckte .teckrosett icke heller out, ty hon toar-
saktntodig och förliklig och trätte icke gerna uttd
nagon, icke ens ttted den gamla båten, som i
ett knapp toiittdtting rodde östoer henne, niir
det så passade sig.
Ttedje sriarn tvar sjelstoa den stora klippatt,
sottt kallades Elis-nämn för det att «der toar
tätt eller gränsen etttellan tloä byars område.
Reimärket bles till slut helt toarutt i sitt sten-
djertzt, hur det flod och betraktade Neckrosettz
sten det toar så sörslriiekltgen gamtnalt,» det
hade sitta sextusen lir pii naekeu, och mossan
toexte ttt genom alla deft remnor. Neckrosen
hade en grttftoeliztt stor respekt för Reituiirket,
enen icke toar det dersöre sagdt att hott toille
gifta sig med det.
skott sagdt, Neckeosen höll en smula as den
unga grötttt björkett, sottt alltid stickade såtoättx
ligt iic henne, niir han speglade sig i toattttet,
och det gjorde han nästan sör osta, mest det
toar mest sök det att hatt der stig sitt bild helt.
ttiira den htoita slickats, hatts lilla Neckros.
Jag har glömt att stiga htoettt Neckrosett e-!
de klara morgontvsgortta. Och nät det sles
qmäll och solen sjönk i hastoet och Neckrosens-
gömde under bladett ftn blotta krona, dö sjöng
den gamla Necken sina toisor sör henne, och
hott gungade sakta, helt sakta på toilgen, till-
deß att hennes ögon flötes och bon drömde
sitta ljusa sontmardrötnntae ont allt toaekert pil
jorden.
Kottt ntig inte sör nära, ditt gamla sjöspökel
tnorrade pålen ät Necken. Mett toaösen, sots
alltid Ivar färdig att ställa sig in lsoö de för-
näma, krökte sigi de sirligaste bugter, i det-
han beständigt inpiskade: mjukaste tjenare, eders
hözza nådel Allerödutinkaste tsenarel
Bey dig inte ont de der narrarne, sade Nö-
ttttirtet till Neckett, ty de woro gamla bekante-.
Dtt kan flytta ditt lilla flicktt hit opp till enig«
så ntlir hon sont perla i gull, sade Neieniirket-
Allt skall tnatt hötal sade Neckett och skrat-
tade si att det yrde kring skägget. Jo, det-
stulle just passet sig att flytta ntitt htvita blom-
ttta upp i ditt mosko-
Nti na·, sade Nämätken hivad gör det ont
jag är några tusen år gammal? Jag tir tit-
utinsione stadi,t och utogett och blåser inte dokt-
med htoar toindpnst, sottt alla de andra glas
partic-
Nej, sade Necken, låt de der grillerna roar-a,
och låt oß tvatsa goda toiintter ändli.
Meu Nätttärket, palett och toa-isen hade ntt
engång slitt i sitt hustvud att ett as dem skulle
ttödtvtiudigt ha den hsoita Neckrosen till siner
Neintiiriet mäckte en natt den unga östotrdädle
ga sydwesttoindett, sotu lagt sig att sostoa toid
soten as klippatt, och sade till honom: ester da
tagit uattqtoarter hos ntig, sä måste du göra
mig ett tjenst. Hwad då? sade sydtoestett. Jo,
gentligett roat-. Hott Ivar den gamla Neckeus snår solen geir upp i utorgou, stall dtt bläs-
ottgsla och mest lilskade barn, och hatt hade as alla krafter-, sei att dtt blåser omkull dett.
toaggat henne pli sina annat-, när hott roar grötta björkett här niira toid stranden, ty det
liten, och linan osta lyste hatt henne pil sin iir för hans skull, sotn Neckeosen aldrig i tiden
breda skullra, nät han dök oppljnr djupet uti« toill bli utin frit.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
