Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
82
gen till ett himmelskt hem, en himmelsk
krona, en himmelsk Fader. Huru kunde
han väl sörja öfver fattigdomen här, då
han visste hvilken rik skatt han hade åt
Så stod då den lille Carl
vid sin tvärgata med ett lätt och lyckligt
hjerta och ögonen fästa på S:t Paul’s-kyr-
kans stora och runda urtafla. hvilken han
sig bevarad?
hade midt framför sig.
Denna klocka var ett sällskap för den
lille gatsoparen, dess slag var honom lik-
som en väns röst. Skall jag säga Er hyar-
före? Ty det hade länge varit Carls va-
pa, att då han hörde klockan slå, upp-
lyfta silt bjerta i bön till Herren. Ingen
visste hvad som föregick inom honom.
Bönen var ofta icke lång; men den kom
från hjertlat, och Gud i himmelen hörde
den; det var trons bön, som trängde sig
igenom, och en sädan bön är aldrig för-
gäfves.
Jag vill skrifva upp åt dig, käre vän,
nägra af den lille gatsoparens korta böner.
Kanhända kan någon af dem passa för
dig, och hjelpa dig att lättare kunna upp-
lyfta ditt hjerta till Ged. Då den lille
Carl tidigt på morgonen steg upp, föll
han på sina knän och bad innerligt till
Herren. Sedan nedtog han varsamt sin
Bibel från hyllan, och innan han läste
bad sålunda:
Herre! välsigna läsningen af ditt ord,
sitt morgonkapitel, ban
och undervisa mig genom din JtHelige
Ande, för Jesu Christi, min Frälsa-
res skull.
Före kl. 8 var Carl vid sin gata, som
då såg ut nästan som en flod afsmuts, ty
natten hade varit regnig. Innan han bör-
jade sitt arbete, manades han af klockans
slag till bön.
Klockan slog åtta.
Himmelske Fader! välsigna mitt ar-
bete, och bevara mig från all synd,
för din Sons, Jesu Christi skull!
Sedan fortsatte den lille Carl gladt och
flitigt sitt arbete. Han förtjenade ärligt
silt bröd, och ”yvar icke trög uti det han hade
för händer, tjenande Herran.” Rom.4192:44.
Under det han stod och arbetade med
sin qvast, koim en stor karl i en grof rock
och skuffade så häftigt till honom, i det
han: gick förbi, att gvasten föll ur bän-
derna på Carl. Den lille gatsoparen såg
opp, och märkte, alt den förbigående var
Olof Robson!’, den enda menniska, som
han kände sig frestad att Lata. Det var
Robson, hyilkens förtal hade kommit hans
fader att gå miste om en god plats; det
var han, som retat sin hund att strypa
Carls lilla snälla kattunge; det var han,
som — det värsta utaf allt — då Carls
mor låg sjuk och döende, hade med sitt
grofva stojande stört den sjukas sömn, som
var den sista förhoppningen man hade om
hennes lif; och då man bad honom vara
tyst, hade han blott väsnats ännu värre.
En känsla af häftig vrede bemäktigade sig
gossen, då han tog upp qvasten och såg
efter sin fiende; men just i detsamma träf-
fades hans öra af ett välbekant ljud, hvil-
ket kom som en varning från ofyan.
KElochan slog nio.
Herre Jesu! bevara mig för ondska,
hat och bitterhet, och lär mig att för-
låta, såsom jag vill hafva förlåtelse.
0, böj min fiendes hjerta till Dig och
gif honom din frid och välsignelse!
Många personer hade un gålt förbi, men
ingen hade tånkt på den fattige gatsoparen.
Han begärde ingenting af menniskorna,
men han visste att han fick begära af Gud,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
