Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
129
Och det underbara höga Eftertänksamt Ånua sade:
Himlahvalf, hvars prakt du ser; ”Då hvar blomma, på sitt vis,
Och små foglarne så glade
Solen som sin strålglans breder ; Ära Gud mel lof och pris —
JÖlver himmel, haf och land
Förrän snart hon sjunker neder Och de ingen själ dock äga — i
Under molnets gyllne rand; Huro hörs då menskan blott
Intet lof ät Iferren säga
Foglarna, hvars säng dig tjusar Fast odödlig själ hon fått?
Och så glad mot höjden går;
Vinden, som i skogen susar; Ofta kif och bannor bara
Vågen, som mot stranden slår; Hörs från menskans läppar gå: i
Huru kan väl så det vara?
Alla skogar, berg och dalar, Gud får ingen ära så.
Allt hvad Herrans hand har gjort,
Lika underfullt allt talar Menskan lefver icke, Mamma,
Samma språk — så smätt som stort. Till Guds ära som hon hör —-
Huru gör ej hon detsamma
All Hans verk skall vittne bära Som en liten blomma gör?”
Om sin Gud, hvart på sitt vis —
Allt förtälja skall Hans ära, ”Menniskan” — hörs modren svara
Allt är skapadt till Hans pris. ”Skaptes helig, ren och mild
För att klarast uppenbara
Fastän svagt allt återstrålar Gud, liksom Hans spegelbild.
Herrans stora herrlighet,
Och Hans bild, fast dunkelt, målar Grumlad grymt i menskans hjertu
I dess milda majestät. Sen den bilden blifvit har;
. Syndens onda magter svärta
Samma höga uppdrag lilla Ned hvart drag som än är qvar.
Späda blomman också fått,
Och hon fyllt det, tyst och stilla Men sin afbild Gud ej låter
Der hon gömd i gräset stått, Evigt så förlorad gå.
Ifrån syndens smitta åter
Men en liten tid blott varar Skär och ren Han vill den två.
Blommans figring, blommans doft;
Likväl Gud sig uppenbarar ; Ty i hennes stora villa,
Ock i ett förgängligt stoft! ; Djupt, helt djupt i menskans bröst,
Skall hon, om hon lyssnar stilla
Lär häraf hur Herren tänker Höra än Guds egen röst.
Också på de ringa, små; ;
Och så kärleksfullt sig sänker Om hon blott den rösten följet
Ned tilljdem , såtbög ändå.” | Tyst och troget, skall hon visst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
