Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
176
till lif. Anda dit hade hunden sitipatho-
MM- menlåugre förmådde hart icke.
sshtligtwis saktade« stormen sig och solen
uppgick. Aridero.patrassade i sur ficka,nä-
gra bilar af skeppsskorpor, wißerligett blö-
ta Cl· hafswattttet, men lik-val sådane, att
de kunde förtäras. Han uppåt dem och
kände sig deraf snart så starkt, att han
förmådde stå på benen och jemwål gå ett
stycke. Sista biten råekte hart
na Karo. Tet tycktes dock, sorti skulle det
ädla djuret förstå, att födan warnödroåns
digare för hans lilla husbonde sjelf, ty
han försmådde gåftoan, sprang till den
liflöse och slickade pannan och tinningarne
på honom. Geßen stod bedröfwad och
rådlös bredwid. Qitasyntee hunden-avrin-
liga blickar uppmana honom att hjelpa;
dock wißte hatt icke, huru hatt skulle data
sig åt. Slutligett roatseblit han på litet
afstånd ett tråd, sont har trakter, liknande
svåra körsbär. Hastigt skyndade han· dit
och nådde lyckligt en liten gren med fruk-
ter, sorn hart afbröt. Nåra dertnull upp-
täcktes en liten källa, ur hwilken han tog
litet roattett i handen och bar det till den
ännu tåsorn död liggande Japten«ett. Hun-
den hade lagt sig ofrvclnpa den stenlade-
liksom wille han genom sin tvarme ater-
kalla honom till lifwet. Och se — det
trogna djurets bemödanden kröntes med
framgång! Just då Anders kom tillbaka,
uppslag kapten-nr ögonen. sia-ro skallde
högt as glädje, och gosenohallde några
droppar watterr i rnunnen.pa deri till «er
uppwaknande, samt tog några har och klarn-
de saften af dem på hatts tunga.
— Småningom herntade sig kaptenen allt-
mer. Anders månde ut och in pa sitta
fickor-, fann annu några storpsmulor och
räckte dem åt honorn. Etter en stunds
.·-hwila, återfick kaptenen så mycket tratter,
att han förmådde resa sig upp och se om-
kring i trakten. Tacksamt tryckte han gos-
sens hand och smekte den trogna Karo wid
« Till tryckning gillade-
åt sin krog-s
shwarje steg. Anders war lycklig. «Ser
ui,«« sade hart manligt till kaptenen, «att
det war wäl, att wi icke äfwett kastade
Keiko i hafwet; nu har han ju räddat ost
begge!««
, «Ja! Du har rätt, goßel Och om tvi
åter blifroa mennistor igen, skall jag hivar-
«ken glömma dig eller denna dagn-
Kaptenen höll ord. Ott· roar bebodd.
De skeppsbrutne mottogos på måttligaste
sått af inwånarne, af hwilitr några woro
.europe’-er, som ditsiyttat. Dä, efter några
lriveckors förlopp, ett fartyg på hemresan till
lEuropa inlopp i hamnen, gick kapteners om-
bord derpå tillika med Anders och den
strogna slarv samt for till sin hembygd.
Blott en kort tid uppehöll han sig likrväl
det-strides; ty han hade under sitta föregå-
ende resor funnit wistelsen i SydsAustras
lien serdeles treflig. Snart hade hanords
nat sitta angelägenheter i Europa och å-
termände glad tillbaka till Australiett, äf-
rven nu åtföljd af Anders och Karo. Den-
na gångeir war hans resa lyckligare. Wid
god mättnåga anlände han dit, inköpte
betydliga landstråekor och blef en ansedd
godsegare.
Anders wexte upp samt blef stor och
stark. Dåhan med bößan på amten drog
ut att jaga Wombar (pungdjur), stängn-
ru eller Enm, war Karo alltid hans trog-
na följeslagare.
Lööning as Rehns i föregående nummer-
Min goße ikriswcr långt ifrån bea.
Tor-eten 7 Ikeas-il-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
