Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
359
akall skrifva elt recept, som noggrant bör
följas; men tagen er till vara, ty sjuk-
domen är smiltosam.”
De arma föräldrarne tänkte föga på sig
sjelfva. Följande dag tidigt på HÖFKOLER
skickades Clara på landet till sin mor-
mor; och ifrån denna stund vakade (de
ömma föräldrarne, utan alt förtröttas, dag
och natt vid den sjukes bädd. De tänkte
ej på alt sjukdomen kunde smitta, på
Det otaek-
gamma hornet insåg slutligen huru orätt-
döden som svälfvade öfver dem.
vis han yarit; under sina plågor opplyfte
ban till Gud en ängrande själ.
”Hervrre Gud,” bad han sakta, ”om jag
Törtörnat dig, straffa mig genom att taga
mill lif; men lät icke mina goda föräl-
drar blifva offer för sin kärlek emot mig;
bevara dem åt min lilla syster.”
Och Guds engel, som börde denna bön,
bar den för den Eviges fot, och den blef
Icke al-
Ienast undgingo föräldrarne den förfärli-
emollagen af den Barmherlige.
&a sjukdomen, utan äfven Georg tillfrisk-
uade. Botad i dubbelt afseende var Ge-
org den första att önska sin lilla systers
återkomst till hemmet; han återfick sina
kinders rosor och sitt glada Iynne; hans
fader salle honom i skola, och nu tackar
pat åt sina lekkamrater, kom hon sprin-
gande till sin mamma. Hennes ansigte
var alldeles rödt, bon såg mycket wmiss-
nöjd ut och kastade sig ned vid modrene
fötter, snyftande bitterligen.
”Min lilla Lonise,” sade vänligt hennes
mamma, ”du år mycket olycklig; får jag
höra hyad som fattas dig?”
”Jo, först skrattade Carl åt mig, för att
jag inle kunde springa fört, och sedan
hviskade Elin: ”se hur ond hon ser ut,”
och så skrattade de håda, och jag blef så
| förtretad.” Härvid utbröt hon i häftig gråt.
”Det var mycket obeskedligt af dem att
reta dig,” sade fru Ferner; men jag hop-
pas du kow för att herätta mig om dina
egna fel, och icke för att klaga öfver de
andras. Du har ett elukt lynne, som är
din stora frestelse. och du måste bedja Gud
om Hans helige Aude, attöfvervinna det.
Jag skall berätta dig en kort historia, som
kanhända kan komma dig till hjelp härvid.”
”Ett litet barn begaf sig en gång på
res: fenor en fiendes land, till ettlångt
bort beläget, men skönt och herrligt rike.
Denne fiende önskade mycket hindra det
lilla barnet; att komma] till det herrliga
landet, och derföre lade han hinder i vä-
gen för det: förrädiska stötestenar, qvistar
eller störar. Ian boppades, att det lilla
barnet sknlle snafsa på dem, och Ilifea
hindradt, eller kanhända falla så illa, att
det aldrig mer skulle funna resa sig opp.
Men konungens son, som skickat ut och
bjudit barnet, hade satt i dess hand en
staf, som kallades Bön, och bedt det Be
rakt fram för sig och stödja sig derpå, så
skulle det icke falla. Det lilla harnet gjor-
de sä, och kom, fast det väl säg mörkt ut
ibland, dock lyckligt fram till det goda
landet.”
den nyss så olyckliga familjen Gud för
hans gålva och afvaktar med förtröstan
kommande dagar.
Stötestenar.
Lilla Eouise hade många bröder, sy-
strar, kusiner och små vänner; och af dem
blef hon ofta mycket retad, ty hon var en
Jditen ganska häftig flicka, och somliga af
dem voro så stygga, att de tyckte om alt
förarga henne, Detta gjorde hennes go-
da maniumna mycket ondt.
En tag hade hon haft många ledsam-
biter: och sedan hon grälat på och stam-
| Må du likna detta barn, min älskade
Louise! Stötestenarne äro alla dina fre=
’stelser till synd; och du skall säkert falla
omkull på dem, om du icke beder Jesu
bevara dig; men om du det gör, så skall
Han gifva sina englar befallning om dig,
att du icke skall stöta din fot emot någon
sten.”
Från denna tid, så snart Louise blef re-
tad, eller missnöjd, eller orättvist klan-
drad, kom hon alltid ihåg, att detta var
slötestenärne, som fienden laggt i hennes
väg, och då stampade hon icke, eller blef
ond. utan stödde sig på stafven, som Je-
sus hade gilvit henne. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
