Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Man bedrog sig ej heller; Anders och
hans hustru voro rika, ty de besutto den
själens förnöjelse, som arbetet gilver, och
den lycka, som ätföljer ett rent samvete.
Denna lycka varade redan sedan flera
är, då ett moln uppgick öfver den gode
Anders" stilla härd, ett moln som höll
på att för alltid bringa sorg och smärta i
detta fridfulla hen.
Georg föll pä det orådet att blifva af-
ondsjuk på sin lilla syster.
Hvad kunde vara orsaken härtill? Jag
vet det ej; man hade visst icke gifvit ho-
Ian-
ske inbillade han sig alt hans moder icke
nom den minsta anledning dertill.
mera älskade honom, emedan hon alltid
höll den Killa Clara, som ännu icke kun-
de gå, i sin famn, och lekte ined henne
mer än med honom, som snart fyllde si-
na sju år. Alltnog, det olyckliga bar-
ael, i stället för att öppet bekänna de on-
da tankar som oroade honom, dolde dem i
djupet af sin själ; småningom föll han i
eft dystert svårmod, visade sig sur och
tvär och gick en gång sä långt att han
slog sin lilla syster. Clara grel i tysl-
het för att skona sm bror för bannor,
men modren läste i den brottsliges ögon;
hon förebrådde honom hans fel och Georg
äfserlygades endast att hans mor vår den
mest oråttvisa af alla mödrar. Under den-
nä mörka själsstämning, angreps den lil-
fa gossens helsa, färgen försvann från
hans kinder, hans ögon insjönko ech glän-
ste af en dyster eld; han magrade, han
upphörde att vexa, hans förstånd förslöa- |
des och inom kort bar han på sin panna
märket af de mörka tankar som tärde på
hans själ.
Man kan lätt inse, att lyckan var för-
wunben från huset; ingen sång, inga
glada lekar mera på aftnarna. Den goda
husmodren hade ständigt tårar i ögonen,
och Anders suckade under arbelet sä sorg-
ligt, att hans kamrater mer än en gäng
förundrade sig deröfver.
Man hade rädfrägat en läkare, men då
den erfarne mannen sett den föregifna
sjuke bade han böjt på axlarna,
”Det är ett barn, hvars hjerta är sjukt)”
hade han sagt; ”jag vet ej hvad som fat-
tas det och har intet läkemedel derför:
men det är elt ondt, som endast Gud
kan bota.”
Med dessa ord hade doktorn gätt sin
väg, lemnande fadren och modren, be-
störta,
Clara deremot vexte till frisk och leens
de som skogens ros; och Georg sade för
sig sjelf, då han såg henne så vacker:
”Hon är vacker och behaglig, medan
jag är ful; äfven Gud gynnar henne!”
Han anklagade Gud, den otacksamme!
och han hade bordt anklaga sig sjelf.
Men Gud var ändock barmhertig emot
honom.
Det var år 4853. Koleran härjade istas
den. En afton finn Anders, då hän hem-
kom, Georg mera dyster än vanligt; han
gjorde sin hustrn uppmärksam derpå.
”Det är sannt, svarade hon; men] Ge-
orgs lynne gör oss alla så olyckliga nu.”
Emedlertid kände sig Georg sjuk; han
skakades af en häftig frossa; en kallsvett
perlade på hans panna; han orkade ej ä-
ta på aftonen.
Hans föräldrar oroades på det högsta,
hans fader tog honom på silt knä och
modren tillredde en värmande dryck, men
det onda blef endast värre, Doktorn kal-
lades på ånyo,
”Barnet bar kolera,” made bån, ”jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
