- Project Runeberg -  Eos. Tidskrift för barn och barnens vänner/Organ för Lärareföreningen Hälsa och Nykterhet / År 1861 /
114

(1853)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

114

Den yngsta hade nu våxt opp
Så skön fanns ingen enda knopp
I hela vårens rika krans,

Som hon uti sin oskulds glans.

Som bäckar mellan gröna fält,
Så flöt vårt syskonlif så sällt.
Vår brutna triv glömdes lätt,
När gladt vi sjöngo vår duett.

Men ack! nu solo sjunger jag.
Densaämma engeln kom en dag,
Er kyss han åt min syster gaf, —

Och så hon lades i sin graf.

Jag egåe nyss svå systrar jag,
Två grafvar blott jag har i dag;
Men dem jag troget sköta vill,
Rum finns väl sedan för en till.

Med friska blommor skall jag gå
Till mina kära grafvar två,
Der skall min lekplats alltid bli
Hos min Augusta och Sof.

I bulda! när min lek är slut,

Och pappa mamma grätit ut

0 hemten och hemten dem!

Så bli vi glada alla fem.
Böttiger.

Litet om ljudet.
(Forts. och slut fr. föreg. n:r.)

Jag kastar nu äfven i detta flytande
vätten en sten. — WVoro äfven nu rvågor-
na deromkring så cirkelrunda som i dam-
men?

Barnen. Nej! de voro som ett långt
ägg. På sidan voro blott små ringar, men

längre bort blefre de vidare.

Fadren.

gorna vid strömmande luft.

Så är det ock med" ljusvå-
Der luftes
bläser, ditåt utbreda de sig vidt, men på
motsatta sidan icke.

Kommen nu med mig till dammtns ut:

lopp:

ten höjd, och allting hvirflar om hvart«

Här strömmar vattnet utför én li-

annat. Äfven här kastar jag en sten i vatt-

net. — Ha’n J märkt några ringar?
Barnen. Nej.
Fadren. Hvarföre icke?

Barnen. Emedan vattnet förut äri foll
rörelse.

Fadren. Veten j nu, hvarföre man
icke förstår menniskorösten i häftig storm;
vid stark musik, vid klockringning o. s. v.?

Barnen. Ack ja, det begripa vi nut
Men hvem skulle väl tro, att luftens dall<
ring kan gifva ett så starkt ljud som ett
böss-skott ?

Fadren. Om j tänken er dundret af
en kanon eller smattrandet af en trumpet
så, som skulle de darrande luftpartiklar-
ne stöta mot hvarandra med sådan kraft
att det dundrar och smattrar, så bhafven
j visst orsak att tvifla; men märken: 1ju-
det såsom ljud är icke för hand
utom oss, utan inom oss. Utom oss
finnes intet annat än luftens tonlösa darr«
ning; men denna alstrar på våra hörsel-
nerver elt intryck, som vår själ känner
säsom ljud. Vore vårt öra icke så konst«<
rikt och ändamålsenligt byggdt eller för-
sedt med mindre retbara nerver, så skul-
le vi blott känna häftiga skakningar; de
angenämaste och vigligaste, vore för oss
förlorade,

WVid våldsamma skakningar i luften, ti.
ex. vid en stor kamons aflossande, darra

Dylika

fönstren "eller springa sönder.

skakningar bör äfven den alldeles döfve,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 22:47:56 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/eos/1861/0120.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free