Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MS
snbgttbbettz — skall dett der deruppe lära mizt
att springa? —- Ja, hon sprang toißerligett
nyß, då jag såg stadigt på henne! Nu kont-
tner hott så långsamt från ett annat håll.
—- Du tvetittgettting, sade baudhundett; ntett
så har du icke heller tvarit ihopkladdad sålätts
ge. Dett som dtt ttu ser, kallas månen; den
sottt glek toar solen; hon kommer igett i mor-
gott och hatt lär dig nog att springa ned idi-
«ket. Wi få sttart förändring i toädret, det katt
jag märka på ntitt tvtttslra bakben, det ilar
uti det. Ii få wäderombvtel
— Jag förstår honom inte! — sade Snö-
gubbett; men det känner jag på mig att det
år något obehagli,tt, sotn han säger. Honsom
glödde och gick ned, som han kallar solen, hott
är icke heller ntin tvätt, det känner jag på mig-
—- Slutl tttl — småskällde bandhnnden,
snodde tre htvarf rttndt och gick in i sin koja,
der han lade sig att sofwa.
Det kom toerkligett förändring i tväderlekett.
Ett dimma, så tjock oeh tung lade sig på mor-
gonstunden öftoer hela trakten; i dagningen
började det att tvädra; tvittdett roar så isande
kall, kölden tog ordentliga tag; men htvad det
toar tvackert att se, ttär solen rann upp! Al-
la träd och buskar tooro östverdragtta med ritn-
srosi; det tvar font ett hel skog as htvita ko-
raller, det tvar som alla grenar hade blistvit
bftoersådda med sirålhtvita blommor. De o-
ändligt mångaoch sina förgreningar, htoilka
man om sommaren icke katt se för de tttånga
bladett, tvisade sig nu tydligt htoarettda en;
det tvar en spetstvästtad, så skimrande htvit,
som jkttlleen htvit glans strömmat. ttt från
sätvarje gretu Hängbjörkarne fläktade för tvin-
den, det tvar lis deri, såsont i trädetttvid sotn-
ntartidz det« toar makalöst tvaekertl Oeh då se-
len ntt sken, «hnr’ gnistrade icke det hela, svnt
hade det toa-rit- öfmerpudradt af diamantsioft,
och öftper jordens snötäcke glimmade stora dia-
manter, eller kuttde man också tro, att det-
brunno oräkneliga små ljus, ätntn htvitare ått
den htvita snön.
— Det Ivar makalöst tvackertl – sade en
ung flicka, som med en ung tnatt trädde ut
i trädgårdett och slamrade just intvid sttögttbe
ben, der de betraktade de glittrande trädett. —
Wackrare syn har nian icke ont sommaren, —-
sade hott, och hennes ögott strålade-
— Och en sådan karl, som han der, har
man ej sett! sade den unge mannen och peka-
de på snögubben. — Dett är ypperlig!
Flickan log, nickade åt snögubben och dan-
sade så med sin tvätt öftoer snön, som knar-
rade ttnder dent, alldeles sont hade de gått på
stärkelse.
— Htvilka åro de der ttvå2 — frågade snö«
gubben battdhundett; — dtt är äldre på går-
den ätt jag, käntter dtt dern?
— Det gör jag! — sade bandhttndett; -—«-
hon har jtt klappat mig, och han har giftvit
mig ett köttbett, dem biter jag icke. -.
— Men htvad ärv de här? — frågade snö-
gubben.
s— Förrrr —- lostvadel -— sade bandhttnden. —-
De ska’ flytta i hundkoja och gnaga bett ihop.
Slut! tttt
– Ha de begge lika mycket att betyda sota
dtt och jag? – frågade snögubben.
– De höra ju till herrskapets —- sade band-
httnden. – Det år bra litet man tvet, när
otatt är ssdd i går det märker jag på dik. —-
Jag har ålder och kttnftap, jag käntter alla
här på gården, och jag minnes en tid, då jag
icke stod här i köld och koppel. Slut! uti
·- Kölden är bra! – sade snögubben. – Be-
rättak berättat Mett dtt får icke skramla med
kopplet, för då knäcker det i tnigl
– Slut! utl – lät bandhunden. Walp har
jag warit, liten och täck, sade de; då låg jag
i samntetöstol derinne på herregårdett, låg i knä
l
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
