Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
187
på hennes nåd sjelf, blef kyßt på nosen och
torkades om taßarna med broderade näsdukar;
jag hette sotuosen, fatooritett, men sc«i bles jag
för stor för dent; då skättkte de mig åt hus-
hållerskan, och jag kom tter i ucdra tviiuingetu
Dtt katt se itt dit derisrstt dtt står, dtt katt tit-
ta iu i kammaren, der jag toar herrskap, ty
det tvar jag hos hushiillerskath Oettvar tvis-
serligett icke stl förnätttt som der uppe, men
hiir tvar trefligarez der blef jag icke kringklap-
bad och släpad af satsningar som der uppe-
Jag hade likaså god tttat squ förr och mycket
mera; jag hade utin egen kudde, och så fanns
der en jernkakelnngn, dett är toid denna äro-
tid det sörträfflitjatte i denna werlden. Atk,
den kakelttgtten drömmer jag ännu otnt
– Ser ett jernkakelttngn så bra ut, – frå-
gade snögubben. Liknar dett mig?
—- Dett iir raka motsatsen till dig! Kolstoart
fär den och har en lång hals med meßingölne-
kor. Dett äter toed så att elden står ur ga-
pet på den. Om man håller sig tätt bredtvid
den, så är det så oiindtigen trefligt. Dtt katt
nog se den genom fönstret der du stått
Och snögubben såg, och toerkligeu såg hatt
någonting stvart blankt tned nteßingölutkor, ge-
nocn htoilket elden lyste fram. Snögnbben blef
helt underlig till mods; han hade en känsla,
för htoilkett hatt sjels icke kunde göra sig reda-,
bet kom öftver honom någonting, som han ic-
ke förstod, men som alla utenniskor förstå, när
de icke äro snögubbar.
« Och htoarsiir öftvergaf du henne? – sade
laögubbeu. – Ottr kuttde du östoergistva ett sil-
daut ställ-?
—- Det blef jag nog ttouugen till! ·- sade
sandhnndeu. De kastade ut tnig och satte mig
i. koppel hiir. Jag hade bitit yngsta junkerni
bettet för det hatt sparkade isrått mig ett bett,
sottt jag höll På att gnaga; och bett för ben
tiinkte jags Men det togs illa upp, och sedatt
den tiden stiir jag i koppel och har mist min
klara röst; hör bara, hur hes jag är: Slutt
ut! -—
Snögnbbett hörde icke längre på honom,
han stirrade in i hushållet-iland runt, der ka-
kelugnen stod vå sitta fyra jernfötter och tyck-
tes wara lika stor som snögubben sjelf.
— Det knakar så underligt i enigt s· sade
han. – Skall jag aldrig komma dtt ink Det
iir ett oskyldig önskan, och tvära oskyldiga önsk-
ningar borde tvål gå i uppfyllelse. Det iir
mitt högsta önskan, min endaste önskan, och
det skulle nästan toara oriitttoist, om den icke
bleftoe tillfredsställd. Jag måste dit iu, jag
måste luta mig emot henne, otn jag ätt skall
kroßa fönsterrutan.
– Dit kommer du aldrig in! -— sade band-
httnden – och komme dtt till kakelugnen, så loo-
re det förbi med dig.
– Det iir så godt som förbi med mig! sa-
de snögubben. —— Jag går toißt midt itu, tror
jag.
Alla den-tar stod snögubben och sa"g in genom
fönstret; i skymningen blef rummet ännu tttera
inbjudande; frö-i kakelugnen lyste det ss mildt,
sotet icke månen lyser, och icke heller solen,
nej, som blott kakelugnen kan lysa, när det
brinner en brasa deruti. Nsr nögon gickidöe-
ten, slog låga-i ut, ty det iir hennes mana;
det bloßade ordentligett rödt i snögubbens hwi-
ta ansigte, det lyste rödt tes hans bröst.
—- Det här står jag inte ut medt – sade
hatt. —- Htoad det klär henne att räcker nttun-«
gau! ’ " .
Nattett Ivar mycket läng, men icke för snö-
gubben; han stod i sina egna toackra tankar,
och de seöso, så att det knarrade.
På utorgonqtvisien tvoro nedra msuiitgenß
fönster frusna, de prunkade med de toaikrasie
iäblommor, som någon snögubbe katt önskas
men sdekskymde undan kakelugnen. Okutorna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
