Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Z-!
Det toar engättg ett liten, liten stuga,
Oeh der sa Ivar ett gammal, gammal gubbe,
cch han toar halt, jnstsont ett krokig sittbbe;
Mett annars tvar hatt karl, sottt hette duga. «
Sa hade hatt ett gammal, gammal gntnma,
cch hott Ivar blind på sitta ögott båda,
Och sol och måne kttnde hott ej skåda;
Mett aldrig hördes hott fördenskull brumma.
Sen hade de en liten, litett flicka ,
Och hon Ivar dös och hadts intet öra
Att alla tvaekra fåglars atvitter höra,
Nsr tvärens grötnt lös begyttte spricka.
En liten, liten goße ock de hade,
Och hatt Ivar stnnt. Hatt hade ingett tttnga
-Att, liksom fåglarna, Gndd ära sjttnga.
Dan stod helt tyst, när andra tooro glade.
SF hade de en hnttd.
Vth hatt Ivar frisk oeh färdig, hatt allena.
San kunde höra, fe och röra bena
Och skälla som en tok på män deroppe.
Ett dag ss gingo alla ttt på mos-en,
Att berget hö, som tvexte der toid stubben:
Den blinda gnntman och dett halta gttbbett,
Den ddswa slickatt och denstnnttna goszetn
Och moppe flög likiottt ett mygg t« dansen.
Mett gnmmatt föll i skogetts djttpa klyfta,
Oeh gubben föll, sottt tville henne lyfta,
Oeh Moppe bara btviftade på finansen.
Den döftoa flickatt hörde ej dent falla,
Den stumma gos-ett knnde ej dem stoara.
Då tyckte Moppe jnst det klokast wara-
sitt obedd fora ordet för dem alla. «
Dec käkade en toattdrlngdmatt att hära,
Han hette ntoppe, «
Hnr Moppe tjöt, och hjelpte msp de gamle-.
’Och när han sått dem halta, blinda samla,
Sri sade hatt, sottt ntenskor ofta göra-
«Wißt tveker jag att Gttd tti måste klandras
SI ntyekett nöd är ej en tnenska tvärdig.
Ont ett af er helst toore frisk och fatdi,j,
Den etta knnde hjelpa dii de andra.«
«Bt«a orätttois iir Gnd, som lätet- eder
Bli liggande i nöden, medan hunden
lipat alla sinnen i behåll på ftnnden.
Htvad hjelpet det, att ntenskan tror och bederks
DS sade gttbbem «Sii bör dtt ej tänka-
Nej, lät os; tacka Gud, att hatt ost giftoit
Dett trogtta hunden, fottt tvått biststtd blijtvü
Oeh kallat dig att hjelp i nöden skänkt-«-
«Och har oß Gnd med många brister pröftoah
SZ iie jag tvist, att, ont det iir Hans wilja,
SI katt Hatt nog all nöd ifrätt os; skilja
Och toiinda det i fröjd, som oß bedröftvat.-
Och tvandrarn sög på dem så godt och stilla.
lMen gubben giek ttted gumman, flit-kan, goßea
iAtt berget höet på dett mjuka mos-en,
JOch hntetn tvar glad, om icke Mottpe lillat
Det tvar ont sommarn. LVan träd iskogea.
De stods i sitt fägrith nnderskötta,
TOch solett skett toa alla ängar gröna,
Och sädett gnlnade rå åkertt mogen.
Dä sade gtntttttatt: ssLiit oß i förening
Loffjttttga Gud! Fast tvi ej se, ej höra,
Ej talet och ej knntta fritt oß röra,
IDet iir detsamma: Gnd förstår tviir mening–
i
Det tyckte alla tvata ord så dyra.
De gamla sjöngo psalmen. Men de unga,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
