Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
78
»J sädant wäder,-« sade de, ssiir lltminftone
egendomsherren icke uti trädgårdett och icke ens
hans hund.«
Sade de sannt? — det skola tvi sö se.
Ntt kotutno de till trädgårdomttren och sles-
tvo östoer den; men de hade knappt hoppat
ned pö marken söriitt en stor hund rusade
fram och bet dem allesamman i betten.
Nu haltade de alla syra, och skulle gerua
strikit en smula sök stoedatt, men tordes icke,
tv då skulle egendomoherren hört dem.
Sä komma de till orangerict och åto drus-
toor, ntett drnstoorna beghttte strax att knipa
dem i ntagett, ty de tooro omogna, och goo-
sarne kooro sör små att räcka ttpp till de stora
otb mogna drnstoortta.
Sä togo de en tom tuttna och stega upp pä
bett för att sti nassa åt sig as de stora druf-
tuorna, men huru de nassade med händertta
och sträckte pil benen, så slintade tunnan un-
aan, och de söllo ned. Och Pehr slog tän-
derna ttr munnen och Pål slog näsan i kras,
oth Mir tvrickade sitt högra ben, och May
lroßade sitt tok-titta-
Nu roar det sör stoiirt att hälla in med gril-
ten. Och sö upphöjde deu stygga qtoartettett
ett strik, sä att höret reste sig pli dett stora
bundett och han lunkade sörsärad bort med
uedsiilld swano.
J detsamma lom egendomöherren., som trod-
de att eldett tvar lös, och när han stig de stri-
kande goßarne, höjde han upp sitt långa span-
ska rör, och trakterade dem med swinaude läpp-
slängar.
Nu togo de till slotten raktgenonthagtornö-
bussartte. Och der restoo de sina kläder, sitt
ansigte och sitta händer, men sluppo icke un-
dan änds, utatt blestoo gripne as trädgårds-
drengarne, som bundna släpade dem till staden.
Komna till staden omringades de as en mas-
sa gatpojkar, som pekade singer ät dem och
gjorde -«le·ing näsa,« samt srögade huru drul-
.toorna smakade.
Till slut blestoo de lentnade utast avkalls-«
ward. Och så glömde de snart nog huru drus-
toorna smakade, men smaken as käppsliingarae
glömde de aldrig.
Och htla sitt lis sörbles Pehr tandlös och
Pål näölös. Och Mix haltade ät höger ord
Mar åt tuenster. -
Uppfinningarnc.
(erti. fr. mo ty
Skriskonsten toar i början intet annat än
ett slags målning, och dersöre högst osnllkotnp
lig. Dett stora konsten, att sönderdela sprötet
i sitta särskilda ursprungliga ljud, att sederme-
ra beteckna deßa, hivatse ljud för sig, med ett
fätstildt tecken eller en såkallad bokstaf, kort
sagdt, att sörtoandla det som Ittnde höras till
någonting synligt, är säkerligen mycket yngre,
och det är gas-ska otoiszt, ont den småningom
nppkotntnit, eller ont tankatt deroms skar-töck-
:rat ur en enda tnennistas hustond, och kan-
hiixrda Fettieiern Thaut eller Thor toarit deß
sörsta upphofsman. Men sedatt den Ivar upp-
s«ttttnett, Ivar detta ock ett jättesteg till utensi-
tighetens högre utbildning. Muntliga berät-
telser, som ginge srön man till man och dert-
genottt tvanstiillde allting, upphörde nuatttoae
ra de toigtigaste kunskapskällor-; den egentliga
historien, med-sin större pålitlighet, trädde i de-
ras ställe; och alla nyttiga kunskapen alla upp-
finningar, alla förträffliga ideer as något be-
todattde snille kunde ntt lättare och klarare
spridas.
Hnrtt stoiirt begriplig toar icke den tecken-
strift chickt-glod, af htvitka Egyptierne, oro
sälerligett flera folkslag, betjeute fig. En orm ,
som bet sig i stjerten, betydde ett är; ett öga
sörsigtighetz en höl, snabbhet; enstormstege,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
