Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dä font bott ibäg sin broder Herman, fotn-
läg sjuk och ttu höll oä att bli bättre. Men
medan ban ännu toarit frist —— det roar ont
pöste-t, dä stormen htoen och regnet plastade,
och han ntäste sitta ittue toid lerorna —, ha-
de han toarit butter och sagt: Dmad tjenar det
till att läfa fä förskräckligts man flipper jtt
inte allo i det fula toädret. Tant Aurora-
font borde detta, sade dä uppmuntrande: Lss
dtt bara min goße, fä blir du med tiden lärd
och striftoer böcker, fotn flyga ut östoer hela
landet. — Nej, —- menade Herman, belore
toill jag dä ingenting kunna och bli en ridda-
re och erbfra mänga länder och injaga fruktan
hos mitta fiender. Dä fade tattt Aurora-
Ja, en tapper riddare fär du toißt bli, men
en toerklig riddare är först den, som tillika
eger mänga kunstayer och känner mycket ont
werlden, och tvet att ränn-ist« behandla men-
nijtornaz och fä fär han icke göra sina brag-
der blott för egen ärai fluid, utan endaft för
Itedmenniftor eller fosterland.
Sä tänkte nu ocks«ä Olina och i qtoällfolenö
sten bad bon ofta sitta toärbiiner toid infjöns
strand. När bon börde, att folket i norden
leda hungerns qtoai, bad hon: Gode Gud,
ntt gär böljatt äter fri och steppen segla pä
deß toägor, fänd dä nägra af dem till Fin-
lands kuster att hemta räg och föda ät tvära
arma männer, font lida nöd!«« Och när hon
ystde att krig och fara hotade, bad bon: «Mil-
de Gud, fotn lättr lärkan fjnnga fä fridsttllti
Iyn, gif frid och kärlek ät of; alla!·«
Ofta när hon plockade florors stagen, tänk-
ee hon: Wißt iir det ändä ett godt och hopp-
fullt tecken, att de första blom-norna ont tvä-
ren i Finland, bära de finita färger-ta: ssytoitt
sär toära toitttkaris snö och blätt för tvära
bläa fjöar.-« Och fä bandt bon blälttvita kratt-
sar och fattt pä sitt hufwud och dattfades kapp
Ited de första fjärilarna pä ängen.
FI
Sen gick bott hem till den sjuke Bert-tan-
som läg och längtade ut till tvären, men in-
genstädes stilist-· Och dä berättade hon för
honom, huru tvären tom och huru det nu säg
nt derme; och Herman blef aldrig trott att
höra pä, utan ropade alltid: ack, burad det
måste toara toackertl kan du ej öppna opp
fönstret litet, fä att jag ockfä sär fel Me-
ret hade doktorn förbjudit, och Aina wägade
ej göra det, utan bon tog en bok och började
läsa för Herman och fä glömde ban toid bo»
tens sagor och berättelser för denna gäng sitt
tvärliittgtan.
En dag, när Aina berättade om tvärens
framsteg, fade hon, att nu fanns det sippor
i stegen. Dä blef Herman glad och utropa-
de: Nä dä blir jag snart frist, ty doktorn sa-
de, att när sipporna titta anp, sär ockfä jag
stiga upp. Vch fä bad ban Aina, att hon
skulle bemta ät honom en bukett med sippor
att tvisa ät doktorn.
Det loftoade bon, och gick i slagen sär att
plocka. Och medan bon plockade, drömde bott
äter ont elftoorna, af btoilta en flullt boi
htoarje blomma, och hon ytvistade ät sippor-
na: Wästliga sippor, wiijen J loftoa mig.
att när Herman luktar pä eder och fer pä e-
der, stickaedra elftoor in i band bröst, fä att
han blir frist och röd? Och efter J bären
blä och htvita färger, mästen J toißt mycket
älska Finlattd. dtoiften dä i hatts öra och
fotogen i hans bjerta en flägt af eder kärlet,
att ban ntä älsta detta landet fäfont J sjelf-
tvai tvänliga elftoor, läten mig icke bedja för-
gäftoeol — Och fä kysste bon blom-nornas
tallar. Dä gick det en susning genom sippor-
na och bon tyckte dem htvista: «ja btoad du
begär, det kunna tvi göra.« Dä sprang hon
till Herman med blott-morna, och han säg
först länge pä dem, men fä fick Aina lof att
ställa dem i ett glas med toatten i fönstret-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
