Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skulle se oss, då vi klefvo upp. Trädet
var mycket löfrikt och skyddade oss så
att ingen såg oss, hvaremot vi kunde se
allt som passerade. Seden vi en stund
spisat äpplen så mycket vi behagade, be.
Men i-
detsamma kom vår gårdshund Karo, och
började krafsa och skälla vid trädets stam.
Arndt ropade af alla krafter ”husch Ka-
ro, men det hjelpte ej, hunden ville till
slöto vi att stiga ned ur trädet.
oss, men slapp ej. Han tjöt och skällde
så, att huspigan, som hörde det, kom
till trädet för att se åt hvad det var.
Hon tittade upp i trädet, och då
såg ors sade hon, ”jaså är det Ni
är i äppelträdet, jag skall minsann
om det för herrn!”
Vi lagade oss fort ned, och med fruk-
tan oeh bäfvan gingo vi till aftonmålti-
den, då vi måste träffa pappa. . Men pap-
hon
som
tala
på var god och vänlig mot oss som förr,
och talade ej om den saker något. Men
sedan fick Arndt ondt i silt samvete, så
alt han gick och sade åt pappa att han
tagit äpplen från trädet, och erhöll pap-
pas förlåtelse, hvaremot jag gick alltid
med fruktan och bäfvan att pappa skulle
få veta af det, och vågade ej lugnt se på
pappa. Emedlertid glömde huspigan bort
kela saken; detta gjorde mig dristigare
och jag föreslog Arndt, att vi ännu skul-
le göra oss ett godt mål i äppelträdet.
”Nej” sade han, ”det gör jag ej.”
”Hvarföre ej, pappa vet ju ej af det,”
sade jag.
”Och om än ej pappa vet det, så vet
Gud nog det, och han skall visst straffa
oss brinem tid om vi göra det.”
Då jag såg att Arndt var obeveklig,
gick jag dit ensam men sade det ej för
Arndt, ty jag var rädd att ban skulle fa-
Ja om det för pappa. Och deck skulle
både Arndt och pappa och mången an
han få veta af det. ;
Sedan jag klifvit upp i trädet och spi-
sat ett par äpplen, såg jag ett stort väl
mognadt äpple. Det ville jag gerna haf-
va, men det hängde så högt och der vo-
Likviast
klängde jag mig upp ’och just som jag
fick äpplet i handen brast grenen och jag
störtade med blixteus bastighet till mar
ken med beviset på min brottslighet, äpp-
let i handen. Jag bröt af mitt ben och
stötte mitt hufvud; och vid den vysliga
smärtan ropade jag till, och derpå förlo-
rade jag sansningen. Då jag åter upp-
slog ögonen mötte min blick min goda
faders. Han såg ömt och kärleksfullt på
mig och sade: ”Dig vare pris o Herre
ro så svaga grenar att stå på.
Gud! som skonade mitt stackars barn från
döden.” Han sade ej ett förebrående ord
till mig, men desto bårdate straffade mig
Gud. Jag låg sjuk i flere veckor, läka.
ren måste amputera (skära af) mitt ben;
och allt sedan dess har eder stackars on-
kel fått framsläpa sitt lif med ett ben och
två kryckor.
Kära barn, akten eder för olydnad! Ge-
nom våra första föräldrars olydnad blef
vo vi alle. syndare, och genom olydnad
miste eder stackars onkel sitt ben. Då J
frestens till olydnad tänken då på onkels
kryekor, eller tänken hellre på vår fräl-
sare Kristus, som var sin bimmelske fa-
der lydig ända till korsets död.
T. 8.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
