Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
98
rosenröda kinderna toißttat, men de klara ö-
gonen hade hatt i behåll, de hade bliitoit litt-
tttt nttra strålande titt förr, och dock hand-s-
sa klara ögott ieke tncra något lis, de stirrade
likgiltigt och tanklöst omkring, ack! — den
lilla tvaekra Jakob hade mistat förståndet. Hatt
gick tyst och stilla otnkritg, förstod intet och
talade ottt intet; blott ont aftonen, når hatt
såg stjerttortta kontttta srattt på himmelen, tätt-
des listoet i hatts ögon. ssDet iir Gads stjer-
nor« utropade hatt och toar så glad, «tttett
stjernortta derttte, de hår ttere på jorden, de
dttga icke, och så började hatt gråta och ropa-
de på hjelp. «Dtt år dett sjollige Jakob,«
sade socket på sattighttset ottt honont. Och så
gick tiden.
Är gingo. Goßett bles ett yngling, hit-; och
blek, tttcd strålattde ögott och brunt krttsigk
hår. Hntt bodde på sattighttset; attttat hettt
fick hatt icke, och tänkte ieke heller derpå. Hatt
flätade korgar, så sitta och så tvaekraz attttat
sysselsatte hatt sig icke med, och annat förstod
hatt sig icke heller på· Niir hatt så hade sått
en hop korgar färdiga, gick hatt ttt i stadett
för att sälja dent. Folket köpte detn också
gerna. Det tvar så synd ont den stackars gos-
sen tånkte tttatt. «Stackarö sattightts-Jakob,«
kallade Yttatt honottt alltid.
Når det bief astott och stjerttortta tindrade
på himmelen, gick Jakob alltid ttt på strand-
gatatt, och der satte hatt sig på ett blink och
stirrade ttpp tttot himlen. «Akten er sök jor-
dens stjernor, de duga icke, tttett sett npp till
Guds, sitr de åro de råtta-« brukade hatt säga
till de förbigående. Några skrattade åt ho-
nom. Andra sade: ssdet iir den stackars fattig-
bits-Jakob;– och så suckade de, mett Jakob
fäste sig ieke dem-id-
Tiden gtek sitt gång. Är sillsde på år. De
som sörttt såsom bartt hade jublat: «se det-
kottttnee Jakob ttted korgarna, tttt så tvi oß
lett ny korglss — de tooro tttt alla stora, och
det toar deras barn, som tttt i sitt tur inbla-
de: «se der kotttnter Jakob tned korgarnalss
Ett helt ttytt slägte hade sålunda ttpptvtttit,
tttett Jakob hade icke tttiirit det lika litet sota
att hatts förr så btntta och krusiga hår tttt ha-
de blistttit snöhtvitt. Han flätade allt korgar
sottt förr toaekra och fina, och ont aitttartta
gick hatt ttt på stranden och såg ttpp på stjer-
Attttat gjorde och knnde hatt ieke gör.t.
Det tvar ett tvittter. Allt tottr htoitt as snö
och srttset af köldett. Dettvar aftott, ett stjern-
klar tvittterastott, kölden knakade i knutarna.
Jakob satt åter ttte toid stranden, sottt hatt
brukade. Hatt tvar dcr alldelesensattt. Htvars
ochen annan tville gertta sitta inne i sitt toar-
ttta rntn; Jakob frös också så att hatts lem-
mar stysnade, tttett dertoid fäste han sig icke,
hatt stirrade blott ttpp tttot stjernorna, ban
hade aldrig sett dent så strålande söt-r.
Och Jakob bles så underlig till mods. Det
kändes honotn, socn ont han toakttat stått ett
tång sömn. Hatt tyckte sikt igen toara satnttta
lilla goße, font i sordtta dagar sprang ttt ifrån
iattighttsgårdett och tttt satt i det tnjttka gräset
toid stranden och såg på de klara stjernorna,
oftoatt htvilka hans tttodtr nyligen hade slyt-
tat. Och så tänkte hatt på sattighttset, på si-
tta korgar, och på de falska stjernorna, mett
det Ivar sotn ottt hatt drömt alltsattttttatts.
«Jag måste ha sostvit länge,« tänkte han.
«Jag har jtt icke kunnat se några falska stirr-
ttor, ty på jorden är sn allting htoitt och be-
grastoet i sttö.-« Såinnda tänkte hatt på sitt
långa somtt och på sin underliga dröm, och
så såg hatt ttpp mot stjernorna, och tänkte hni
rtt godt hans tttoder tnåtte ha det der uppe
hos englarna. ssJag kotntnee också ditupp-,-
tånkte ban, och bles så glad och nöjd. Och så
tyckte han att stjernorna sträckte sitta strålat
ilskna-
srattt till hottent. «Deßa öre de råtta stjer-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
