Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lZl
te» ett ar dem bara toardtg, och styr ditt ri-
ke säsont jag i gudsfruktan och frid.
Mattzuel blef med Fatittta lycklig och dett
gaittle konungen, sotn ej mera hade någon ön-
ftan öfri,1, dog kort derpä, sedan hatt wälsig-
nat sina bartt. J frid styrde Mattzttel riket
tange och lyckligt efter dett gamle kungens död,
till-s det bles hatts tur att trädet skam, söt dett
allsmäktige, och högsta kattungens domstol för
att göra räkenskap för sitta gerningar.
C. A. H——r.
Swante Glad.
Strante Glad, en ung dreug, gick ttt iden
toida toetldett. Läntje gick han och långt kont
han, titan att möta någonting, som roar märk-
tvsirdigt. Slutligett kom han till en stor skog-
och otvettt sotet der säg eller mötte honom,
Stuantngont olej dock toagett allt smalare
och smalare och östvergick slutligen till ett ojetttn
och stenig gättgstig, htoilkett utan tväl kunde fe
endast fä hade beträdt nted sitt sot, så igen-
toärt toar den ttted gräs och plantor. Det
gick dock för Stoattte att att följa stigen, fä
länge det toar dag, men sttart bles det afton
och beckmörkt i skogen, fä att tvär toandrings-
tnan ätt rättde mot ett träd, än stupade ner
ien grop och till slut htvarken kunde finita
rätt på gängstigen eller weta, ät htvilket tvä-
derstreck hatt gick.
Detta fortfor länge och toäl, mett hatt höll
dock etttoist ttppä att gä framåt, sä godt han
kunde, och dä hatt sedatt icke orkade mera-
siynttade hastigt för hatts öga glimten as ett
ljus, och tverkeligettl det toar ett ljus, för det
började skina allt klarare och klarare, jtt när-
ntare hatt kotn det. Hlttad han blef glad! —-
fragade honom strax, hit-akt han ämnade ta- .Ntt brydde hatt sig icke mera om htvarken stö-
ga toägett. När hatt då smakade-: «först och
främst igenom denna skog, och sedan skall jag
fe citer, httrtt det ser ut det pä andra sidatt
ottt den-«
idärpä stoarade allas ssgör för ingett del så,
tv denna skog, som nt tänker tvattdraigettont,
är förhexad, sä att dett, som icke hinner tvan-
dra igenom den pä tre dagar, blir förnyand-
lad till sten; ja de bliftoa sörtoandlade till ste-
nar, ottt de ocksä toättda ottt och gå tillbaktt,
ifall, de ej hinna ttt ur stegen inom deu be-
stämda tidttt.«
Sivs-utesluts tak sig hakas icke forn-ackus,
man tänkte: jag toill dock försöka det. Han
gick alltsät oförskräckt in i slogett.
Ett långt stycke fanns det ocksä ett bred oas
jemn körtoäg«att följa; blommorna tittade ös-
toerallt stam ur gräset och seglarna sjöngo sä
toaekert, fä att Stoattte tyckte att siogett tvar
riktigt ett paradis fin ettsädantoattdrittgsntatt,
Iotn hatt-
tar eller sall, ty titt hoppades han att fä natt
härberge hos någons menniska, och skyndade
sig derjör allt htvad hatt kunde.
Slutligen kom hatt srant till en liten, opi-
pen plats i skogen, och pä platsett stod ett li-
tet, sä litet hus, frän htvarö enda fönster,
riktigt en fönsteruttge, ett ljus glimtade fram
Hatt klappade strax uppå; och dä en gam-
mal qtvinuoröst hade ropat till honom: isstig
inl« —- kröp hatt itt genom dörrett, ty gå in
kunde han längtisräu icke, sä litet tvar huset
och fä läg toar dörren-
«Guds fridl-« sade Stoattte, då han toak
inkommen, och den gamla qwinttatt upphörde
toio dcßa ord att trampa uppå sin spinnrock,
och stoarade: «Gttds frid, fremlinglss :»..
«Fär jag natthärberge här ?«- frågade Storm-
te sedatt, ty jag är så trött och har gått ett
fä läng wäg, och en äuttu längre skall jag
gä i morgott, ont eljest folket hayxrätt, dä dek
säger att jag nödtvättdigt miste ut ur denna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
