Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
107
Och så skedde;
Vid begge po-
men och låtom oss dela.
årstiderna delade jorden.
lerna byggde vintern sitt hus; midt om-
kring jorden slingrade sig sommaren, och
våren och hösten skapade deremellan sina
riken. Att det ej blef alldeles vid denna
delning skall ni sednare erfara; men vin-
tern bor allt ännu i sitt gamla hus.”
”Huru vet du det?” frågade linden.
”Min kusin som en gång besökte ho-
nom der, bar berättat det för mig.”
Gif akt, han marras något för oss,”
byiskade poppeln åt sin granne.
”Huroa kunde din kusin besöka honom?”
frågade linden, ”står han ej bunden lik-
som vi?”
”Det gick till så här,” svarade faran.
”Engång kommo djerfva, företagsamma
män och valde trän för att bygga ett skepp.
Min kusin, en smärt hög foru, stod helt
stolt bland de andra träden i skogen.
Enappt hade de betraktat honom så blef
ban fälld, och de gjorde honom till mast-
träd. Na bar det af till sjös. Åt min
kusin gålvo sjömännen en stor duk och
sade: håll fast i dender!
sade de en brokig, skimrande hvimpel.
På toppen his-
Kusinen var helt munter på resan och
gjorde väl sin pligt, och när vinden kom
och ville taga bort duken, höll han i den
och böjde sig ej: äftföre ärade sjömän-
neg honom framför alla skeppets träd.
Färden gick alltmera mot norr, och se.
plötsligt kommo de till vinterns hus; det
såg visserligen enkelt, men ändå präktigt
ut, och då skeppet klappade på, kom vin-
tern ut helt förvånad öfver det sällsyuta
besöket. Då föll det honom in att då
han sjelf kommer till någon, blir han of-
ta ganska ovänligt emottagen: han kände
sig således ej heller drifven till gästväån-
skap och skakade hufvudet så att de hvita
flingorna flögo ikring. Då blef han var-
se min kusin, och emedan han är oss fu-
ror serdeles bevågen, blef han genast vän-
lig, och nu började de att prata, Pratet
tog ingen ända och den gamla herrn var
så lycklig i sina minnen, hvilka han nu
framställde, att han ej ville låta skeppet
äter fara bort och lade sina starka armar
omkring det. Min kusin kunde ej nog
prisa vinterns älsklighet; men ju bättre
han befann sig desto sämre gick det med
manskapet. En morgon hörde han, hurn
”Vår ved är
våra lifsförnödenheter blifva
de rådslogo med hvarandra.
uppbränd,
snart slut,” sade styrmannen, ”och om ej
isen snart upptinar så måste vi jämmer-
ligen omkomma; låt oss sönderhugga och
uppbränna mastträdet, det skall åtminsto-
ne en tid uppehålla oss.” När min ku-
sin det hörde, bad han vintern att frigif-
va skeppet, ooh vintern hörde honom, för
att rädda sin älskling, dwilket han icke
Han Jät
isen upptina och skeppet tillika med man-
skapet kom lyckligt tillbaka till sitt hem.”
”Det var bra!” ropade träden enhäl-
ligt. —-
skulle gjort för menniskorna-
”Men låt mig nu återkomma till min
berättelse,” tog furan till ordet. ”Jorden
årstiderna hade
Så hade det
också blifvit om ej våren i sin obeständi-
var alltså indelad och
hvarochen sitt eget rike.
ga natar åter framkallat en förändring.
Det behugade henne ej att alltid blifva
på samma ställe; hon kallade tillsamman
årstiderna och gjorde dem följande för-
slag: (Slutet följer.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
