Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
106
det som naturen begåfvat dem med. Lin-
den tänkte nästan illa upptaga svaret och
ej mer inlåta sig i samtal med furan, men
dertill var hon för nyfiken, och det var
bra; ty det bjelper ej att se surmulen ut;
och så hade hon ej ännu fått höra berät-
telsen om vintern, och vi ej heller. Lin-
den mumlade alltså| något för sig sjelf,
sedan vände hon sig till sin ovänliga gran-
ne och sade:
Du kunde väl ändå berätta oss något
om vintern; du känner ju honom och, så-
som det berättas, är du hans vän. Vi
andra, vi veta intet om honom, ty vi sof-
va, då han kommer, men du vakar och
språkar säkert under den långa, långa ti-
den något med honom.
Furan teg en stund och alla träd lyss-
nade, längtande att höra svaret; endast
videt sade:
Lind, du har mod, inlåt du dig med
bonrom i samtal!
Ändtligen svarade faran: ”lemna mig
i fred och om du vill veta något så blif
vaken: den som vill veta något, får ej
sofva bort tiden.”
Nu skulle samtalet varit slut, om inte
eken hittat på utväg. Hen stod i stort
anseende hos träden, emedan hon var den
äldsta och starkaste. Hvem vet, om det
förra skulle ingifvit aklning om det sed-]
nare ej kommit dertill! ”Fura,” sade
hon, ”du ser ut att vara en ovänlig kam-
rat, mensdu är ej så elak; fast du alltid
vänder din sträfva sida utåt.
dig bättre, ty jag säg dig då du knappt
var ett år gammal och först hade skjutit
ett grönt skott. Men hvarföre är du barsk
emot dina kamrater? Har icke samma
Jag känner
jord uppfostrat oss? Omfamna icke våra
rötter i djupet likasom våra grenar i höj-
den hvarandra? Trotsa vi icke gemen-
samt faror, som vi enskildt ej skulle kon-
na emotstå? Det är icke bra att afskilja
sig från andra oeh det till 4 sådana
små saker. Emedan de andra smycka sig
med blad och du med barr, emedan din
bark kanske är hårdare än bokens, der-
före vill du skilja dig från dem och sy-
nas ovänlig, hvilket du icke är? Icke så;
tala med dina kamrater; var nu i de go-
da dagar glad med dem, då du dock i svå-
ra dagar måste hålla tillsammans med
dem.” — Det voro alvarsamma ord; fu-
ran lade dem på hjertat, mången annan
kunde göra det äfven! Furan funderade,
sedar berättade han.
”Ni vill höra om vintern? Nå välan!
läggen bort er fördom emot honom, ty
jag vet att ni ej kan fördraga honom.
Tron icke att jag är orättvis emedan han
är min vän, jag talar sannt, emedan jag
Då Her-
ren hade skapat verlden, och blommorna
känrer honom: Men till saken!
prålade på fälten och träden i skogen,
ropade han årstiderna till sig och sade:
Sen denna verld, hura skön hon är! åt
eder öfverlemnar jag den. Då voro års-
tiderna ganska lyckliga och lefde glada
Detta
varade en tid; men då började oenighe-
tillsammans med natörens barn.
ten ibland dem. Den käcka, ostadiga vå-
ren kunde ej förlika sig med den lång-
samt betänkliga vintern; den glödande
sommaren fann hösten flegmatisk; hösten
grälade på våren, att hon skämde bort
blommorna; striden blef allt häftigare och
blommor och trän stodo sig sämst dervid.
Då sade hösten: ”det går ej längre an
gemensamt kunna vi icke förlikas, kom-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
