Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
112
let; dock, som det påstås, skall han ej
hafva kommit till korta uten behållit det
bästa för sig sjelf. Nu fick han allena
väldet och insamlade frukterna med fliti-
ga händer, ty dertill hade han äfven rätt.
Men nu hade nögot avnat händt, hvarige-
nom den arma vintern blef ganska bedra-
gen.
trädens blad hade tilifallit vintern.
i den glödande tid, då blad hängde vid
blad och dernere i gräset blommorna glän-
I påminnen er, alt efter delningen
Men
ste och utvecklade sina tusende färger,
hade kärlek uppstått emellan blommor och
blad... Som så ofta, bade denua kärlek
börjat med a2tlehanda gashb.: När solen
varm och glänsande vilie skina på blom-
morna, ställde sig bladen emeilsz; men
när blommorna ej förmodade det böjde
de sig åt sidan, så att solen plötsligt
glänste ned och förblindate de små. - Blom-
morina slöte till ögoner och bladen skrat-
tade uppe på grenarne. Eller när ett ve-
derqviekande regn kom, upptogo bladen
droppar och då blommorna tänkte att allt
var förbi läto de dem nedfalla så att blom-
morna förskräcktes och skakade sina bhuf-
Hvad som först var gnabb blef
snart en tjenst, ty solen blef hetare och
hetare och de arma späda blommorna ha-
de förtorkat, om ej bladen liksom en sköld
hade uppfångat strålarnas glöd. Mlom-
mor och blad hade äfsen snar: valt ett
budskap, som skulle bära upp och ned
vuden:
deras suckar och löften — murgrönan.
Nere hos blommorna hade den uppkom-
mit och slingrade sig, en grön krans, upp
till träden. Då blef höstens tid slut och
han ville plocka de sista blommorna på
fältet. Bladen blickade längtansfullt ner
och bådo$böstenfenträget att blott en en-
da gång låta dem gå ved till de döende.
Och hösten hörde dem, ehuru han ej ka-
de rätt dertill, och förgrep sig på vintern.
hvilken allena tillkom väldet öfver bladen.
Hösten skakade träden och fladdrande ned-
[föll de fria bladen till jorden. Nu försi
I började ett lustigt lif. Hösten fann”gli-
dje sderi och uppspelade en vild melodi:
bladen fögo i hvirflande dans kring blom-
ssorna, tilis dessa matta och trötta ned-
böjde sina hufvuden. Då intåigade vin-
tern. Hala och öde emottogo honom fält
och skog. Intet grönskade honom till
mötes annat än vi arma furor; ty med
vårt barr hade ingen blomma velat leka.
Vintern såg dei och skänkte oss furor
sin fail: tillgifrenhet och beredde oss en
ära, af hvilker ni andra ej blifyen delak-
tiga.” — ”Och «denna ära vore” frågade
de öfriga: kränkta. — ”Vinstern är trefns-
ders årstid, fortfor furan; menniskorna
veta det, ty vid iögen fid sluta de sig
närmare till Uvarandra än just om vin-
tern. Så bringar han äfven med sig der
heliga, bemlighetsfulla och treliga julen;
så sen I äfven i hennes följe den vänliga
juigubben. Menniskorna säga att julgub-
ben är föräldrars och vänners kärlek till
barnen, men det är ej sant. Då modren
dag och natt tänker på julklapper, är det
endast julgubben som bhviskar henne i ö-
rat. Den som am julen går ut, hemter
alltid mer hem än han önskat, han töm-
mer alltid sin pung mer än han ämnat.
Och det är ej de sköna sakerna, som loe-
ka honom, nej, det är julgubben, sem öf-
verallt vinkar och hviskar och klimmer
på hjertat så att banden öppnar sig. Vi
furor veta det, iy vi stå alltid deremellan:
vi äro julträd och i det sköna juljublet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
