Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
172
Jean och Marie hade i elfva års tid
bott på sin ör En dag, då de sutto på
hafsstranden, sågo de komma i en båt
många svarta menniskor. Först blef Ma-
rie rädd och ville gå gömma sig, men
Jean sade: — låt oss stanna qvar,; min
syster; vet du icke det väl, att vår far,
den gode Guden är här och att Han skall
hindra dessa menniskor att göra” oss nå-
got ondt?
Sedan negrerne stigit i land, blefvo
de ganska förundrade, då de sågo två
barn af annan färg än de. De ställde sig
i ring kring barnen och talte till dem.
Fåfängt, ty barnen förstodo icke deras
språk. Jean förde vildarne till det stäl-
le, der modrens ben bvilade, och berätta-
de för dem huru hon hade blifvit död;
man de förstodo honom lika litet. Slut-
ligen visade de svarta på sin båt och gåf-
vo barnen tecken alt stiga i. — Jag törs
icke, sade Marie; deder menniskorna skräm-
ma mig. — Men brodren ingaf henne mod.
De stego alltså i båten, som förde dem
till en ö, som ioke var alltför långt af-
lägsen och som hade vildar till innebyg-
gare. Alla dessa vilda menniskor emot-
toge dem ganska vål; deras konung kun-
de icke upphöra att betrakta Marie; då
och då lade han handen på hjertat, för
att låta henne förstå att hans hjerta var
intaget för henne.
Marie och Jean lärde sig snart vildar-
nes språk. Så fingo de veta att dessa
öboer förde krig med de folk, som bod-
de på nästgränsande öar, att de plägade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
