Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
50
Dä knäpper han händerna samman och ber
Till Gud, som till nödställda menniskor ser:
”O Fader, Du ser jua vår rysliga nöd,
Gif styrka i sorgen, gif dageligt bröd,
Lät tungaste arbete bli min lott,
Från döden af hunger Du frälse oss blott!”
Glatt stiger han upp och han vänder sig nu
Till barnen de sorgsna, de älskliga tu:
”Bed Frälsarn att Han sin välsignelse ger.
Åt pappa, när han sig på vandring beger;
Då kommer jag nog tillbaka med allt,
Som värnar oss arma för hunger och kallt”
”Det göra vi gerna”, så ifrigt de små
Nu ropa och mana på pappa att gå.
De glädjas förtröstande ren på den lön,
Som himmelen skänker de barnsligas bön!
O måtte vi med förtröstan och hopp
Till Gifvaren i höjden alltså blicka opp!
2.
”Se vår fader kommer redan”,
Jubla barnen. OO, men sedan
Svälla ögats tärefloder:
”Skall ej Gud, som är så goder,
Gifva på vår bön elt svar?”
O, den arme mannen vandrat
Till en riker man som klandrat
Honom alt om lån han bad.
”När ej arbete kan gilvas
Låt mig till förtviflan drifvas
Ej, o gode Gud”, han qvad.
Sen ihan gått till grannens qvinna,
Henne bedt att ömt besinna
Hvilken nöd hans späda son
Lider. Qvinnan hördes stamma
Att hön icke kon bli amma;
När:ej lön för mödan kon,
(Då han suckar med bedröfvad
Ande: ”Gud, är jag ej pröfvad
Nog tillräckligt härdt förat,
När min älskade Du ryckte
Ned i grafven, då jag tyckte
Sorgekalken jag tömt ut.”
Och då blir hans ögas himmel
Tärskymd, och i hjertats hyimmel
Oro, mörker. otro gror.
"Är det så Gud vill bönhöra”,
Hyiskar frestarn i hans öra,
”Lönar så Han den som tror!”
OO, om då han hade vetat
Alt ull ett fönster setat
Engeln, genom hvilken Gud
Ville sända hjelp i nöden,
Ville sända hjelp för döden,
Hjertat ej höjt knotets ljud!
öd.
Kinda”, sade Ines åt sin syster,
”Ser du mannen uppå gatan der?
Hyarför ser så blek han ut och dyster?
Se kans öga hur det tårfyldt är?
”Kanske, Linda”, svarte Ines lilla,
Fryser han uti sin tunna rock.
Har ej bröd att egen hunger stilla,
Kanske hemma barn som bhungra ock!”
O hvem vet hvad öde honom trycker.
Hyarför blicken blir så tärefull,
Kanske sörjer, när han ögat lycker,
Han likt oss, en far, en mor i mull;
Vi som dock i varma rummet hvils,
Vi, som äga både kläder, mat,
Veta ej af fattigdomens kyla
| Veta ej utaf dess tomma fat.
|
I
Ines knäpper hastigt händren bops:
i”Gode Gud! o se Du till bans nöd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
