Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
U
rädd, Rell? —- Då stoarade hon: -· För in-
gen tnennista på Gudö jord, ntett toäl sör
morasets andar, för kärrelstoortta.
Dei bon märkte min ttoiflande blick, böjde
hon sig till mitt öra och htoislade sakta och
hostigt: »det war de, sottt lockade lille Heiner
i utokastt.»
— Men ser dtt Netl, om elstoorna locka-
de lille Heitter ner i kärret, htoad rår dn der-
söte-?
Hott nickade nted hustoudet ntett stoarade
icke ett staftvelse. Jag fortfor:
— Att Heitter sjönk i mossen, är tvißt en
stor olocka. Mett totir Herre tvill att tvi tå-
ligt lida olyckatt, att tvi någougäng upphöra
tned tvår jentmer och klagatt och sedan åter
städa glade itt i framtiden. Men du, kära
Ellen, du aiir der i all etoighet och suckar och
hänger läpp.
Ja jag katt aldrig glömma det det ena.
— Htoilket då, Rell?
Att jag kallade På kärrsnngstttrna. De
tenen mig på ordet och dersöre omkom lille Hei-
tter sa ömt-list.
Wiv okt-isa skd sjö-te hem ned egets-t,
täckte sitt ansigte med händerna och började så
förfärligt att snyfta och gråta att jazz icke tvis-
Men nu föll
mig i minnet hennes faders ord: »hou skrattar
inte och hon gråter inte« — och då jazz nn
saks huru tårartta tränzsde sig skam genom de
ste httru sen-s skulle trösta henne.
små singrett, så tycktes mig klart att hon ntt
ändteligett lyckats att i tårar uttrycka sin elra-
tal sörhällna stumma smärta samt att dereiter
torde blistva hentte lättare. Sälert hade alla
aktat sig att beröra Heiuers minne santt just
derigenotn gjort Retl så tvidhängande sin silltu-
Att hon deßtttotn behandlades sä-
som halffiinig, kunde icke toara as annat iin
ma sorg.
menlig intvertan pö ett djupt känslig inom sia
sluten natttrell.
Sedan Retl åter upprest sig och började
sakta gå sretntiit, talade jag till henne ord as
tröst och sökte bä allt sätt afleda henne frätt
sin fåniga sorg. Hott stvarade mig intet met;
hott grät blott oasbrutees och sakta för fig.
Under allt detta hade himlen, tttatt att brt;
sia om tvära jordiska smärtor, bliftoit helt klat-
oeh skönt blä. Det tvar ett stilla högtidlig at-
ton, och solett lade sig så loarnt på bergen
Nhönbergetö höatoPpigm oräktigtt bokar prun-
kade i höstetts brokiga färger och kastade sitt-i
tvättlikta skuggor öflver dalen. Ett liten bi-
dernere sträckte sin tornspetss åt hösdett och ai-
tontlämtningeu lindade till oß sitt Gudssridk
Qtoarttar, drisnet as ett liten ti, hade sin bul-
lersanttua les der i dalen, medan några bo-
bartt toid einö strand utförde sina tystare lekar.
Netl stannade oloillkorligett, torkade af sia
nitarna och skådade ned i daldjuoeL Beras
boer i allmänhet äro särdeles mottagliga iöt
naturens skönhet och isynnerhet sör hetttlandos
bergens behag. Ottt lättrörlizsa naturer akille:
detta så mycket mer-
Tet tvar i ögonen fallande huru ren-is-
ftorartade och der milda utsigt, httrtt denna
stötta natttttafla anslog sittl. Natttrens stilla
lsufliga sridsanthet stillade ästoett stormen i hen-
neö hjerta.
Slutligen bröt saa tystnaden. Jag tvisade
på det rörliga och glada landtfoltet, som der
på ättgett i dalen inhöstade csterskördett af fo-
dertoerter eller ock Pii de tiirnor som flitigt
ttoiittade linnelliider dtr tvid bäcken. Jan
gjorde sörst Netl uppmärksam pii arbetetönvtta
oebz tillade sedan: tvid arbete förgäter menni-
slan också månat otb murket, som ängslar hen-
.ne dei hon sitter tned armarna i kors. Will
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
