Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I
så uppmanar han genom upprepadt, en-
tonigt skällande till fortsättning af leken
och slutar den icke förr än han är mätt
derpå, eller han påminner sig att han
har något annat alt uträtta, eller måste
hort på något annat ställe. I detta fall,
då det verkligen ser ut som om han ef-
tersinnade något. släpper han mössan,
vänder sig om och beger sig i vanligt
längsamt lunk derifrån, utan att ett ögon-
blick se sig om efter dem som han nyss
skänkt all sin uppmärksamhet.
Vore det icke märkvärdigt att veta och
kunna utreda huru denna gula spets kom
på den tanken att roa sig derigenom all
han bortsprang med mössan? Bevisar det
ieke en viss sjelfkänsla att han, då engäng
en tlölpig gosse kastade efter honom med
en sten, genast afbröt leken och, utan att
fly, lugnt satte sig i skuggan afinlägna-
den och icke mer bevärdigade samtliga
ungdomen med en enda blick, liksom ville
han ge tillkänna att så ohyfsade personer
icke vore värdiga alt få leka med honom?
Just denne samma gula spets, som för
öfrigt icke är hemma i den trakt der han
utför den af honom sjelf uppfonna Ick,
utan kommer och gär såsom vinden, brag-
te mig på tanken alt nedskrifva några
iakttagelser som jag gjort öfver månget
djur, då de ej allenast kunde bidraga till
nöje, nian äfven tjena säsom bidrag till
kännedomen om djurens själ.
Ugglorna äro säsom bekant af ett dy-
stert och skyggt väsende, isynnerhet på-
minner den stora ufven i sin klippremna
om en fet, mjeltsjuk Engelsman, hvilken
endast felas pistoler för att göra ett slut
på sin lefnadsmätthet, och dock hade jag
vå
2
äran att göra bekantskap med en säådan,
som utgjorde ett ganska märkbart undan-
tag från denna regel. Det var vid en
gvarn, tillhörig en person i Rannersdorf,
Jag påträffade honom. Han var ganska
ståtlig och hans stora, gula ögon flamma-
de med ovanlig glans. Han hette Han-
sel, och smällde ganska vänligt med näh-
ben då man röpade honom vid namn.
Egaren nyttjade honom till det ändamäl
man yanligen begagnar sådane, nemligen
alt fånga fåglar och isynnerhet att skjuta
50-
kråkor, och just vid detta sistnämnda
romål visade sig Hansel såsom alldeles
egen i sitt slag. Ian visste ganska väl
bvarom fråga var, då tidigt på morgonen
2 till 3 karlar med bössor på axeln när-
made sig hans bur, ty han begaf sig ge-
nast till sprang,
utan att bli bunden, genast upp på pipan
dörren af densamma.
af ett åt honom framhållet gevär och lät
ganska villigt på detta sått bära sig ut
på en äng, der kråkhyttan var upprest.
Der gick han, åter utan ringaste band el-
ler fjettrar, från bösspipan ned på den för
honom inrältade påle och började lång-
(Forts.)
samt alt se sig rundtomhkring:
Falbler.
1. En
flink jagthund fattade afond till sin kam-
Bestraffad alundsjuka.
en dogg, som blilvit sjuk och således
rat, SE:
vårdades på det ömmaste. — Se då — sa-
de jagthunden — denna odugling, som
här hemma i lugn uppäter den föda, som
jag derute förtjenar. Och hela hans tjenst
består i att vakta gården. Emellevtid be-
handlas han som en munk: goda bitar
och små sorger. Mig låter man traska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
