Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
167
Alfred var sju är gammal, innan han
lick, stöflor på fötterna; men redan vid
fem års ålder kände han en stor åtrå ef-
ter ett par sådana. ”När får jag stöflor,
söta pappa”? frågade han sin fader. ”Nä-
sla år, min gosse”! fick han till svar. Al-
drig kan ni tro, hvad han längtade efter
de der stöflorna, ju längre det led in på
nästa året. I Maj månad frågade han om-
igen sin fader: ”När får jag stöflor, söta
pappa”? — ”När du slitit ut dina kängor,
min gosse”! blef svaret. De kunna ännu
hälla en hel månad, tänkte Alfred, och
Yet
ni, hvad han då gjorde? Jo, han gick på
så länge har jag inte tid alt vänta.
vedbacken, tog af sig den ena kängan och
sömde henne bland stickorna; sedan sa-
de han till sin pappa, att han tappat kän-
gan och ville nu ha stöflor. Det var synd
alt ljuga; men fadern letade nog fram
sanningen, liksom Alfred fick leta fram
kängam och hälla till godo med mycket
hannor. Då fann Alfred på ett annat råd.
Han gick ut i trädgården tillsammans med
sin lille bror; der lade han sig på knä
vid en sten och bad Otto göra detsamma;
derefter tog han åter af sig kängorna,
gaf Otto den ena och behöll sjelf den an-
dra.
la kängorna”, sade han till Otto och bad
”Nu ska vi snart slita ut de här fu-
honom hjelpa sig, alt gnida dem mot ste-
neu. Otto lydde, ty han begrep icke, att
det var orätt; och snart voro sulorna all-
deles utslilna. Med höga glädjesprång
skyndade han in till sin pappa och sade:
”Käångorna äro ultslilna, får jag uu stöf-
lor"! — YDu äv mig en liten slitvarg”,
menade fadern. Det var nära, att Alfred
lyckats denna gång bedraga sin pappa.
Men när fadern besigtigat kängorna, märkte
"ban, mit det icke stod rätt till, derföre tog
han Alfred i förhör och Otto villnade e-
mot honom och Alfred, som i början sök-
te neka, blef öfverbevisad, måste bekänna
och fick för sin vanart smaka riset
Det hade han
Dessutom skulle han till straff ic-
bakom spegeln. väl för-
tjent.
ke få några stöflor på ännu ett år och
kanske icke då heller, om han ej under
tiden vore lydig, flitig och beskedlig. Af
skadan blir man vis, säger ordspråket.
Alfred genomgick pröfvoåret med sådan
ståndaktighet, alt han ändtligen nästa som-
mar, det vill säga, efter fyllda sju är Gick
Men skulle sett
sina första stöflor. ni
Ihonom, då han första gången drog dem
I på sig.
Han gick så styf i benen, som
en gammal trama, ty kängorna hade sutit
ojemförligt ledigare på foten, och så var
han rädd, att stöflorna skulle slå rynkor
i fotleden, hvilket han förmenade komma
dem att icke se nya nt. Alfred gick som
på styltor och så skulle han gåll ån, om
han icke blifvit äldre och förståndigare. —
Detta är nu i korthet historien om Al-
freds stöflor.
”Vet du, hvad vi nu ska göra”? åter-
tog Alfred sina spörsmål till Otto.
— Nej! — svarade denne.
"Jo, vi ska leka främmande”, sade Al-
fred. Han var en sådan Jlilen upplågs-
makare. ”Om du ber mamma vackert, så
få vi något godt hit ut, och dermed sätta
Ouo gick
genast in på förslaget. Den gotla modern
vi oss ner och hålla kalas”.
gjorde gerna sina söner till viljes, om de
blott ej ville någenting orätt. Efter en
stund uppdukade de båda gossarnal utan-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
