Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4 EOS. N:o il
Vid torpet.
et var en gång en tupp och två hönor,
som bodde tillsammans med en ko och
tre får i en liten låg ladugård vid ett
torpställe. Men nu var det så, att de båda
hönorna hade kommit från herrgården, där
torparmor hade fått dem i utbyte mot ull,
som hon spunnit åt frun, och det bytet tyckte
hönorna alls inte om. På herrgården hade
de bott i hönshus, och där hade de fått gå
och kråma sig både bland ankor och gäss;
här var det så ödsligt och ensamt, ingen att
göra sig fin för mer än tuppen. L)e blefvo
allt mer och mer missnöjda med sin lott,
de ville bara springa och spegla sig i
vatten-polen, och det var nästan omöjligt att få
dem att ligga stilla på äggen, och när
kycklingarna ändtligen kunde springa omkring,
så sågo mammorna inte alls efter dem, utan
än kom en stor råtta och åt upp en, och
än kom höken och tog en annan, och
ingen mamma hade de, som försvarade dem.
’l uppen fick ensam gå på backen och sprätta
upp maten med näbben. Hönorna gingo
bara och kacklade för sig själfva och
påminde sig, hur fint de haft det förr.
Stackars sinå kycklingar, de blefvo just ena
vildbasare, som kycklingar bli, då de inte fa
någon uppfostran.
Men tuppen hade litet kalkonblod i
ådrorna. Länge dröjde det, innan han blef
ond, men när han blef det, då var det med
besked, och isynnerhet kunde han inte tåla
den röda färgen. Missnöjd var han dagen i
ända på de lata och fåfänga hönorna, som
förstörde all fainiljctrefnad, och som inte
brydde sig det minsta oin, att han hvarje
morgon med full bals skrek:
Kukeliku,
kära min fru,
skynda dig nu,
klockan Ir sju.
Torparmor hade två barn, Brita, som var
åtta år, och Sven, som inte var mer än ett.
Brita var en liten duktig Hicka, som hjälpte
tnor med allting i huset och framfor allt
med att se efter lille bror.
I dag hade det på morgonen varit
skurning i vindsrummet efter sömmerskan, som
hyrt det öfver sommaren för att få litet
landt-luft. Brita var med och dammade i alla vrår.
Men hvad fick hon val se i vindskontoret,
där sömmerskan haft sina kläder? Stod där
icke en gammal utsliten mörkröd parasoll?
Det var ett fynd. Icke förr var rummet i
ordning, än Brita smög sig ut med skatten.
Det skulle bli något att stå ta med för
barnen i byn.
Men mor ropade henne. »Rom och drag
ut Sven i kärran, Brita», sade hon, »han
kan behöfva komma ut i solskenet, men se
väl efrer honom, så att han inte trillar ur!»
Det behagade inte Brita. Hon var inte
alls så villig som vanligt, hon tänkte bara
på parasollen. Hon drog häftigt vagnen ned
för backen, och så skulle hon försöka att
spänna upp parasollen. Det var mycket
krångligt, ty sprötena voro sönder, men
slutligen gick det, och nu började Brita
promenera på vägen fram och tillbaka. Hon lyfte
upp klädningen och kråmade sig på alla sätt,
och lille bror glömde hon alldeles bort.
Tuppen kom fram och ställde sig kapprak
af lutter förvåning. Han blef alldeles
förtjust och trodde, att det var en påfågel. Han
började skrika på hönorna, att de skulle
komma och se på det underliga djuret. De
kommo springande båda två och sträckte på
halsarna och blinkade ined ögonen. Men
lille bror, han hade krupit upp på kanten
af vagnen och fallit rakt på hufvudet på
marken och började nu skrika med full hals.
Då gick det upp ett ljus i de små
hönshjärnorna. När de hörde hur ömkligt Sven
skrek, började hönornas små modershjärtan
klappa. Det var så märkvärdiga hönor, att
de togo lärdom af hvad de sågo, och de
tänkte: »Så går det, när man glömmer sina
plikter. Tänk, om våra små barn stupa på
hufvudet i vattenpussen!» De sträckte på
sina smala ben och kilade åstad så fort de
förmådde för att se efter sina kycklingar,
som de från den dagen ömt vårdade.
Men tuppen var lik mången annan
manlig varelse på tvä ben: han beundrade i
ansiktet och slet sönder på ryggen. När Brita
ändüigen vände sig om för att hjälpa upp
sin lille bror och slängde grannlåten ifrån
sig, då fick tuppen syn på det eldröda
tyget. Hans kalkonblod började koka, han
kastade sig öfver det och slet det med näbb
och klor, till dess att endast några trasor
återstodo af hela härligheten. Och det var
nog bäst för lilla Brita.
Ja, det var historien om det röda parasollet.
Amanda Kerfstedt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
