Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EOS.
N":o ro
yVtafallernas -l^iflan.
Saga af Hu fa II allt nit*.
! Forte.)
— Jag tror det knappast, sade han. Du
har nog ratt i, hvad du sagt, men du
glömmer, att du har ungefar samma fel som
guldet, om ock ej i sA hög grad. Ni äro i
.illa fall släkt. Äfven för din skull har det
kommit sorg och elände i värden, äfven om
dig har man kifvats och stridt, ’Du häller
icke färgen.
— Sä .ir priset mitt, ljöd en röst, och
fram klef en gainmnl böjd man med gröna
kanter på sin bruna klädnad. Jag är
Kopparen. Mest hor jag hemma i Chile, men
jag är spridd öfverallt. Jag är den stora
metallen. Jag kan blänka lika bra som
guldet, och silfret bara pratade strunt, när det
skröt af att vara de flestas och de smås
tillhörighet. Det är jag som är småfolkets,
den stora trälande massans metall. Der är
mig, som de fä, när de släpa i sitt anletes
svett, för mina slantar köpa de sitt dagliga
bröd, och det är mina pennir, som skatfar
barnen karameller. Ingen behöfver sakna
nitg, jag räcker till för alla, bch därför
strider man ej om mig. Jag kläder kyrkans
torn, i mig kokas människans mat.....
— Stopp! ropade prisdomaren, det sista
kan du inte gora ensam. Hade du fnte
tennet till hjälp, tog du allt döden på folk,
du. För du är giftig, mycket giftig. Den
gröna ärgen bar du med dig öfverallt, och
därför ger jag icke dig priset heller.
Det dundrade som askan och blänkte
som hafvet, när Järnet sprang fram. Då
sprungo trollen från Nordens finnskogar upp,
svängde sina röda lufvor och hurrade af
hjärtans lust: ijärnct är vårt! Järnet tar
priset!»
— Ja, i Nordens berg bor jag. Med svett
och möda hämtas jag fram, öfver isbundna
sjöar, på snö fyllda vagar går min färd
under stjärnklara nätter fram till masugnen,
som med furans hjälp sänder eldkvastar mot
skyn och låter mig renad flyta fram i en
glödande ström, mer strålande än allt guld,
silfver och koppar. Och hvad äro väl de
mot mig? Ar kopparen folkets metall.
Ingalunda . Jag är spaden som vänder
bondens torfva, plogen som plöjer hans åker,
lien som skär hans råg, spettet som bänder
och släggan som hamrar. På mig fara
människorna i svindlande fart från ort till ort.
Med dem och deras gods plöjer jag hafvet
i stormvind och sjö. Jag gör allt, jag är
arbetet, jag är den frambringande–-
— < »ch den förstorande, afbröt domaren.
Du är nog spaden och plogen, lien och
släggan, järnvägen och ångaren, men du
är ock svärdet och dolken, kanonen och
geväret. Du bygger upp i dag, men du
rifver ned i morgon. Du är människornas
bästa vän, men ock deras värsta fiende.
Du ger dem bröd men också död. Tusende
sinom tusende blod har du på ditt samvete.
Ve dig!
— Men hvem skall då få priset ? Hvem
skall då fil priset ? ropade trollen oni
hvarandra.
— lag svarade en liten hvitglänsande
pyssling, som stått dold borta i ett hörn
och som nu tvärsäker klef fratn midt på
golfvet.
— Hvem är det, hvad ar det för en?
frågades det, ty de kände ej den lilla.
— Jag är Aluminium, |ag är framtidens
metall. Jag finnes öfver allt i jorden
under edra fötter. Konsten är bara att få
tag i mig. Jag kan göra allt, hvad järnet
kan, men jag har icke dess blodskud.
Därför är priset mitt.
Den gamla prisdomaren såg fundersam ut,
tittade vänligt på den lilla käcka pysen och
ref sig bakom orat.
—Du har rätt, du har rätt, sade han. men
du kan inte få priset än. Du är alldeles
för liten. Du har stora oeh lofvande
anlag, men du för växa till dig först. Kom
igen om några år och visa, att du hållit,
hvad du lofvar, så ger jag dig priser. Vi
få vänta till dess, det kan inte hjälpas. Adjö
med er allihop!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
