Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bred flod och störtade sig man att betänka
sig ett ögonblick hufvudstupa ued deri,
Stackars John, som aldrig i sitt lif hade
pröfvat pä att simma, trodde, att hans sista
stund var kommen och tjöt af alla krafter,
men hans körsven höll fast tag i tömmen
och drog honom ]>å så sätt välbehållen till
motsatta stranden. Här kom en flock
hästar, hundar och .’isnor galopperande emot
dem, och John upptäckte nu till sin stora
förvåning, att de alla hade förmågan att
tala, medan han sjelf hade blifvit stum. Till
och ined hans egen åsna, som förr hade
varit så tyst och tålmodig, kunde nu spräka
lika flinkt som de öfriga, och det
samtalsämnet hon valt var allt annat än lustigt för
John att höra på, ty hon skildrade, huru
hon ända frän den stund hon var ett litet
hjelplös! föl icke vetat af annat än
överansträngande slit och släp, knapp föda,
prygel och hårda ord, och samtidigt väckte hon
uppmärksamheten på den jernbcslagna
knölpåk, som varit hennes dagliga tortyrredskap,
saint på de ärr och skråmor, som betäckte
hennes lemmar. Detta väckte en stark
rörelse bland de församlade djuren, och
under lång stund afbröts åsnans berättelse af
deras harmfulla mumlande: hundarnes
förbittring var så stor, att de störtade fram
mot John och säkert skulle hafva rifvit
honom i stycken, om ej gorillorna lagt
sig-emellan. Då hans ledsagare hade hvilat
och vedcrqvickt sig tillräckligt, fortsattes
den brådstörtande marschen, och hela
djurflocken följde med — några för att visa
den förorättade åsnan sitt deltagande, andra
för alt glädja sig vid den ömkliga Syn af
dess föraktlige herre. På grund af
åtskilliga antydningar, som John hörde,
förmodade han, att man förde honom till galgen,
och att hans egen åsna skulle fullborda
dödsdomen öfver honom. Det var derför
en stor glädje för honom, att då de
ändtligen stannade framför ingången till en
rymlig gård, hela djurtlocken stannade efter,
och att han icke kunde få syn pa någon
som helst förberedelse till det sorgliga ode,
som han fruktade att gå tillmötes. Det
mest i ögonen fallande föremål, som visade
sig för honom, var en ofantligt stor, hvit
elefant, hvilken gick fram och tillbaka på
en gräsplan midt på gården. Sedan
porten öppnats, närmade sig gorillorna kanten
af gräsplanen med sin fånge emellan sig,
och elefanten trädde likaledes narmare för
au taga emot dem.
»Vi medföra en mensklig varelse från
den andra sidan floden», sade deu röda
gorillan, »på det att Eders Majestät skall
döma honom såsom skyldig till att hafva
visat grymhet mot djur. Han har skamligt
misshandlat en trotjenare, som är tillstädes
för att aflägga vittnesbörd emot honom».
»Lflt tjenaren framföra sin klagan», sade
elefanten. < >ch derpå berättade åsnan ånyo
sitt lidandes historia, visade sina ärr och
skråmor och bad gorillorna att framlägga
det förskräckliga vapen, som åstadkommit
dem.
Derpå lyfte elefanten sin snabel i vädret
liksom till tecken på sin vrede och vände
sig med följande ord till fången:
»Du, som har blifvit skapad till herre
öfver alla djuren på marken, har visat’dig
fullkomligt ovärdig den makt, som an
förtrolls dig. För detta djur, som tjenade dig
ärligt och troget, har du gjort lifvet till en
tung börda af möda och lidande. Samme
Gud, som skapade dig har också skapat
det och gifvit det en lika bog grad af
förmåga att känna som dig sjelf. Det är lika
väl en länk i Guds stora hushållning och
foremål för Guds omsorg som du är det,
och solen skiner och gräset gror lika
mycket för dess skull som för din. Det har
lika mycken rätt som du att glädja sig
öfver sin tillvaro, men du har beröfvat det
all glädje. Du har behandlat det, som om
försynen icke haft någon annan
bestämmelse dermed, än att det skulle vara
underkastadt ditt godtycke. Du har tvungit
det att arbeta öfver sina krafter för att tjena
dina sjelfviska syften, och i stället tör att
visa det godhet har du okat dess arbete
med knapp kost och obarmhertiga slag.
Derföre lyder min dom så, att djuret
hädanefter skall vara din herre och du dess
träl. Det skall hafva niakt att befalla, och
du skall vara nödd att stillatigande lyda.
Pa så sätt skall du straffas för din ondska,
på det att erfarenheten må lära dig, att
det stumma djuret lider lika mycket af svalt,
köld och ovärdig behandling som de, hvilka
fått förmåga att tala».
1 det den hvita elefanten vände sig till
gorillorna, bad han dem föra fången till en
närliggande äng, hvarest han med sitt eget
vapen skulle tvingas att lyda sin förre
tjenares, åsnans, befallningar.
De två gorillorna ilade bort igen,
släpande sitt offer efter sig. Då de kommo
till ängen, blef John ännu mera förfärad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
