Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:o 24
EOS.
än Han förut blifvit vid åsynen af det elände,
som väntade honom, ty han såg här
hundratals af sina medmenniskor, hvilka
arbetade som stumma slafvar åt de djur, som
de fordom misshandlat. Här utfördes alla
slags äkerbniksarltete, och allt det hårdaste
s|ä|l uträttades af menskliga varelser. De
voro i större och mindre grupper spända
för tunga plogar, harfvar och vagnar. Här
och der såg man ett och annat par dragit
ett fordon, hvari satt cn gammal affallen
häst eller en apa och på cn längre bort
liggande del af ängen var en flock af dessa
olyckliga just i beredskap att draga ut på
cn parforcejagt; aporna sutto beväpnade
med skarpa sporrar till häst på deras rygg.
Gorillorna marscherade omkring öfverallt
liksom en polisbevakning för att hålla
ordningen vid makt och tillika för att drifva
på de stackars slafvarne, på hvilkas skuldror
tunga piskslag oupphörligt föllo. — Åsynen
af allt detta var så förskräcklig, att Jolin ej
ens i sömnen kunde uthärda den. Han
vaknade — som en allvarligare och, som
vi hoppas, tillika som en bättre menniska.
fe
Faeton.
Af Sv ta.
*Jt sitt skinande palats vid världens
östli-" ! gaste gräns satt solguden Helios. En dag
inträdde en yngling i palatset, men bländad
af Helios* strålande krona blef han stående
nederst i sälen. Då ingenkände Helios sin
son Faeton och kallade honom till sig i det
han lade bort sin strålande krona.
Faeton sade: »efter lång och mödosam
färd har jag kommit hit för att begära din
hjälp. Menniskorna på jorden håna mig,
då jag säger att du är min fader. Hjälp
mig därför, att jag han visa dem, att jag ar
solgudens son».
Då omfamnade Helios honom och sade:
»begär af mig någonting, och jag skall
uppfylla din bön, om det blott står i min makt
att uppfylla den».
Faeton sade: »får jag i morgon styra den
skinande solvagnen öfver himlahvalfvet!»
Helios förskräcktes rid denna bön och
ångrade sitt löfte. Han varnade honom
därför och sade: »du vet icke hvad du begär.
Det är något, som öfverstiger dina krafter.
Icke ens de andra gudurna kunna utföra
detta. Begär hvad annat som helst blott ej
detta».
Men Faeton gaf icke vika. Helios förde
honom då till den strålande vagnen och de
eldfrustandc hästarna spändes för. Innan
Faeton steg i vagnen, beströk Helios honom
med en salva, så att han kunde tåla
sol-vagnens hetta.
Därpå sade han till Faeton: »Skona piskan
och bruka tömmarna väl, hästarna springa
nog af sig själfva. Följ väl de gamla
hjulspåren. Styr icke för lågt, ty då råkar jorden
i brand, icke heller för högt, ty då antänder
du molnen».
Faeton hörde knappt den bekymrade
fadrens ord och varningar. Med ett språng
var han uppe i vagnen, fattade glad i
tyglarna och lät hästarna Ua framåt. Snart
märkte hästarna, att det var cn ovan hand.
som styrde dem. De stegrade sig och veko
af från den banade vägen. Vagnen
slungades hit och dit. Faeton började att darra
och af rädsla släppte han tyglarna. Nu ilade
hästarna ännu vildare framåt. An sänkte
de sig ned mot jorden; den råkade i brand,
bergen remnade af hetta, skogarna antändes,
floderna utsinade, och hafvet började koka.
An höjde de sig upp mot molnen, så att
ile antändes, och snart syntes ett rökmoln
betàcka himlahvalfvet.
Då Zeus såg hvilken skada Faeton gjort,
slungade han en blixtstråle emot honom.
Han störtade ned från vagnen, och med
elden i sitt hår, syntes han likt ett
stjärnfall han föll i cn strid flod, där nymferna
upptogo hans lik och begrofvo det.
När nu Helios fick höra om sin sons död,
inneslöt han sig i sitt palats och tillät icke
någon menniska visa sig för honom. Dä
skall en dag ha gått förbi utan att solen
lyste.
Huru du skall sköta diu hälsa.
(Fotifc)
En del äro rörliga endast framåt och bakåt
såsom gångjernen i en dorr. En annan del
åter kunna röras ; alla riktningar. Värt
höftben har en sådan led. Lederna vid
höftbenet, knäet, fotknölen och tärna böjas alla
då vi gä.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
