Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:o 3
EOS.
7
»Daggmask, kom hit upp, jag vill tala
med dig!»
• Jag vågar icke», svarade masken
nerifrån sitt hål.
Mon då blef storken myckel ond. Den
slog så starkt den kunde på jorden mod
sin stora röda näbb och masken kom upp
och vred sig i största ångest och
underdånighet.
»Kommer han ej, då jag kallar?»
frågade storken strängt och Htälde sig på
ett ben. »Vet ban hvemjVrø är och hvem
du är? Förstår ban, hvilken ära jag
bevisar honom genom att tala 1 ill honom?»
»Blif icke vred, Ers Högvälborenhct»,
bad masken. »Jag var så riidd och Ni
sade själf, alt jag skulle akta mig att möta
Er, när Ni var hungrig».
»Jag står vid mitt ord», sade storken
stolt. »Men berätta mig nu litel om ditl
lif. Jag har tråkigt och vi, förnäma
herrar, hafva icke skada af all känna lifvet i
de lägre klasserna».
»Hvad kunde jag berälla, som kunde
roa Er?» frågade masken anspråkslöst.
»Jag sliter och arbetar från den dag jag
blir |odd och lils man äter upp mig,
plöjer jorden och gräfver och gräftar–.
»Jaså», sade storken vänligt», är det
du som gräfver dikena, där grodorna
finnas?»
»Ack nej», svarade masken. »Så stor
uppgift har jag visserligen icke. Det är
där nere under jorden jag gräfver kora
och tvärs».
»Hvad nytla gör du då — t ex. för
en stork?»
»Ja», svarade daggmasken, »for del
första är det ju den nytla med mig atl
Fra Högvälborenhct kan äta upp mig,
när Ni blolt har lust till det».
»Det vet jag nog», sade storken och
slog med nacken. »Du borde icke så oAa
påminna mig därom. — Hvad vidare?»
»Så är det jag, som gör jorden i ord-
ning. så att gräset och träden och
blomstren kunna gro. Jag lagar mull?»
»Är del den smuts man vadar i?»
frågade storken.
»Om förlåtelse atl jag vågar säga Ers
Högvälborenhet emot», svarade masken
vörnadäfaOC »Ni bör icke kalla det smuts.
Det är ju den fruktbara jord, hvari
växterna gro och på växterna lefva
insekterna, af insekterna lefva grodorna och
dem nedlåter sig ju både ni och Er höga
familj till all äta».
»Tror du icke jag vet allt det där»,
sade storken och drog benet upp under
sig och stirrade förnämt upp i luften.
»Jag ville bloll pröfva dina kunskaper.
På hvilket säll lagar du nu det där —
hvad var det du nu kallade den?» —
»Mull» svarade masken »Jag bär den
jord, som ligger djupt nere, upp i lu|ten
och solen och regnet, och den, som
ligger ofvanpå, for jag ned. Så blandar och
byter jag och så blir det mull».
»Mycket förnuftigt», sade storken. »Hvad
vidare!»
Daggmasken kröp ifrigt närmare och
berättade, tv den var icke van att någon
brydde sig om att höra på den.
»Har ni icke lagt märke till att de
vissnade bladen ibland stå rullade ihop
lika-en snäcka med spetsen ned i jorden?
Det har jag gjort. Jag gör det om
natten, när det är mörkt och stilla och
ingen gör mig illa. Nästa natl drager jag
bladen vidare ned ocl» så fortsätter jag
lils bladeu kommit hell och hållet i
jorden. Sedan gör jag dem till mull».
»Det intresserar mig», sade storken.
(Forw.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
