Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
G
E O S.
Nu 4
Storken och Daggmasken.
i Ku saga frän DanmarkI.
Al Carl Ewald.
(Forts.)
»XT^ii», suckade masken: »Om blott
alla vore så nådiga stim Ers
Hög-välborenhet — Det är nu icke för att
skryta därmed, som jag talar om det, ty
andra kunde visst göra det mycket bättra
Men då man nu är en flitig daggmask ocb
uppfyller alla sina plikter och icke gör
någon kriston själ för när, så iir det hårdt
alt blifva misskänd och förföljd af alla.
Ja, gudbevars, då man har dou oturen att
komma på Ers Högvälborenhets väg och
Ni är hungrig eller de unga nåderna
uppe i boet behöfva en förfriskning, då blir
man naturligtvis uppäten. Det är icke
mer än rimligt ocb jag sägor icke något
därom. Mon alla förakla oss och
trampa pà oss. De kalla oss fula, men hvad
skulle vi göra med lina kläder där nero
i den våta svarta jorden? Då kunde vi
ju icke utföra vårt arbete. Do trampa
pà oss ouh tro att vi hafva ingen känsla
i världen. Pojkarna sätta oss på sina
mälkrokar–ack, Ers Högvälborenhet,
det är iblund tungt nog för en stackare,
som försöker göra sitt bästa».
»Hm, hm», sade storken. »Du talar ju
belt väl för dig, blott du un gäng får
munnen opp. Jag känner värkligeu
medlidande med dig».
»Tusen tack, Ers Högvälboreubel», sade
masken och vred sig. »Ser Ni, det
linnes icke någonting så skönt för en
daggmask som eflcr att slutadt dagsvàrke
al-deles långsamt krypa på marken. Då
njuter man riktigt af lifvet och väljer ut
ät sig de blad, hvilka man ämnar draga
ned om nallen. Men man vågar icke göra
detta; så elaka äro människorna. Hör
nu på hvad prästen sade, som bodde här.
Han var en god människa, men han
förstod det blott icke. Jag hörde honom
säga till en af gossarna, som trampade
på mask, att ban icke skulle göra detta.
Den var visst ett otäckt djur och ban
skulle icke röra den, men den var i alla
fall en af Guds skapade varelser och
därför borde ban icke göra deri illa. Detta
var nu visserligen snäll. Men hvarför
fick icke gossen veta, att vi hade
simpla kläder för alt vi arbeta och all vårl
arbete är till nytta för andra djur och
människor».
»Tja—a», sade storken. »Där ha vi
igen den där okunnigheten».
»Kunde Ers Högvitlhoronhel liigga ett
godt ord in för oss?» sade masken
bönfallande.
Storken kråmade sig fasligt och såg
myckel djupsinnig ut.
»Jag vet icko rätt hvad jag skall säga
till delta», sade den. »Det ligger ju
sanning i det där, som du säger, och jag har
medlidande med dig. Men jag är icke
säker oin all jag ändrar mening, då jag
blir hungrig. Jag skall emellertid tänka
på det. Jag har ju ganska slort
inflytande bland människorna».
Det gick en veckas tid och storken och
daggmasken talade icke med hvarandra.
En riktigt varm sommardag satt
stork-paret uppe på taket och sågo på
ungarna, hvilka lågo i boet.
»Nu hafva de redan dun», sade frun.
»Jaa—men det är ännu lång tid kvar.
Grodorna hafva begynt att bli försiktiga.
Det kàn bli svårt nog innun vi hinna till
slutet. 1 morgse råkade jag blott en.
Möter jag daggmasken i dag så blir don
nog uppäten innan den hinner öppna
sin mun».
»Hvad är detla?» sade frun. »Jag
tycker taket gungar».
»Hvad är det —» sade storkon.
Men före hon talat till slut, störtade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
