Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:o 3
EOS.
4
huset samman mecl väldigt brak. Ett
dammoln stod högt i skyn och de två
storkarna flögo skrikande sin väg.
Det gamla huset var lörvandladt till en
hög tegelstenar och rultna bjälkar. Alt
sammans låg i en sorglig hög och djupt
under den låg boet och alla
storkungarna krossade och begrafna.
»Mina barn, mina barn>, skrek frun.
Bägge fåglarna kretsade i många
timmar kring ruinerna. De knackade ined
näbben i stenarna och kalken, de
lyssnade och ropade. Men ingen svarade,
ty barnen lågo döda flera alnar därnere.
Om aftonen satt storkparel i ett högt
träd i trädgården och talade om den olycka
som drabbat dom.
»Daggmasken!» skrek storkfar plötsligt.
Den kom ihåg, alt masken sagt att man
icke als borde vara så stoll på sig och
högmodig här i världen, annars kan del
bli ett sorgligt slut på högmodet.
»Hum kunde jag ana, all den enfaldiga
masken talade sanning?» sade den. »Men
kom nu och låt oss äta upp den. Det
är don och dess bröder som undergräfl
huset och vållat ungarnas död»-.
Så flögo de båda två ned på gången
och ropade på daggmasken med de
vänligaste ord.
> Kom utan fruktan fram lilla
daggmask!» sade storken och gjorde sin
stämma så len som möjligt. »Min hustru är
här och vill så gärna höra något om ditt
intressanta lif där nere i jorden».
Men masken hade hörl huset falla och
krupit så långt ned den bara kunde. Den
hörde icke storkens fagra ord och
märkte häller icke då de bägge vreda fåglarna
knackade på jorden med näbbarna.
Slutligen dogo storkarna bort fur alt
besöka grannstorken och berätta om
olyk-kan. Men då det blef mörkt och natt,
kröp daggmasken upp och sträckte sig
med välbehag i del daggvåta gräset
»Ack huru luften är härligt tung!) sade
den for sig själf. >Vi få regn i natt. Ack
ja, — lifvet är skönt, isynnerhet sedan
Mans Högvälborenhet rest borL Han var
visserligen en vänlig herre, men man
lefde dock i en beständig ångest för atl han
skulle blifva hungrig»,
>ik
IJref från „Gos".
Till mina gamla och nya vänner!
.eaà, kära gossar och flickor, nu hafva
vi begynt ånyo. Jag är så
hjart-innerligen glad alt få träffa Eder alla igen.
Några ha redan-skrifvit till mig bref och
skickat hälsningar. Hoppas alt alla gamla
komma igen och att de visa många nya
till mig. Vet ni, huru en god vän i Aho
gjorde? — Hon heter Ester (jag säger ej
mera) och ville mycket gärna ha’ mig.
Men då jag, för skjutspengarnas skull, icke
kan resa ensam till mina vänner, så foro
vi tio man högt till honne och sade: »jaha,
här ä’ vi nu, och få vi inte komma tio
i etl kompani, så kunna vi inte komma
als, så gärna vi än ville». Nå, inte kunde
Ester läsa i oss alla tio bröder, Iv hon
behöfver ej höra mer än engång samma
sak, innan det fastnar — tänker jag. Vet
ui hvad flickan gjorde? Jo, hon gick till
nio stycken af sina kamrater i Abo, visade
mig ål dem och talade godt för mig.
Ocb så blefvo de tio stycken som togo mig.
Ack om aliu mina vänner vore så
lifliga soin Ester I
Och så skulle jag bedja härskapet inte
glömma mig med gålor, rebnssar, charader,
anagrainmer och annat dylikt igen.
Verser och berättelser vore jag mycket glad
öfver.
Ingenting vidare för denna gång ular
ett hjärtligt farväl tils härnäst.
Er tillgifna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
