Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EOS.
K*» r,
sillhufvud ocli surmjölksskvättar från
Skräddaren». A, den katten sa’
Skräddarens.
»Som de gamla sjunga, så kvittra de
unga!»
Barnen i de båda hemmen växte upp
samman, men ej i öfverseende vänskap.
Tvärtom lefde de som hund och katt —
öller höna och kält.
Julafton slod för dörren.
I håda hushållen hade rnan lutat fisken,
vattenlagt risgrynen och fejat • ill helgen.
Men liksom Guds rike består den rätta
julstämningen icke i mat och dryck.
Skomakarens Lars hade just på förmiddagen
med sin potatisbössa skjutit på
Skräddarens höna, så att hon yr, och vild, flugit
rakt på fönstret, knäckt en ruta och
skrämt Skräddarens lilla tös, hvilket ledt
till trätor och oväsen.
På eftermiddagen stodo de båda
systrarna rygg mol rygg i det lilla rökiga
köket. Till en början stumma som
vanligt.
Men plötsligt brast Bolla Skräddarens
i gråt. Sorgen är understundom som ett
vårregn — den linar upp.
— Lilla Hilda dör bestämdt från oss.
Nu har hon ju legat i två är. Doktorn
sa’, att hon skulle ha särskild mal, om
hon skall kunna komma sig, men hvem
bar råd till sådant? När hönan flög på
fönstret i förmiddags, blef del stackars
barnel så uppskrümdl. Hon har visst inte
långt kvar.
Karna Skomakarens sade ingenting;
samvetet slog henne.
Senare på kvällen talte hon om, hvad
systren sagt.
— En sådan där porslinsprinsessa skulle
kantänka matas med kalfstek och
siktebröd! sa skomakaren. Dör hon, är man
alltid kvitt en af de där gaphalsarna.
»Släkten är värst!» sa’ räfven om de rö-
da hundarna Sätt er nu stilla och
kristligt, barn, så ska’ vi läsa en predikan,
innan vi gå till bords.
Och han slog upp postillan och läste
om Guds Son, som nedsteg från sin
himmel med frid på jorden och människorna
ett godt bohag.
Lilla Johanna hörde uppmärksamt på.
Del var en nio års flicka med ett
allvarligt och länkande ullryck i det lilla
rosiga anletet.
— Fick inte Lars ett stycke kalfstek
af nämdemannens Elin, när han i går
var nere fnod de nyhalfsulade kängorna.
— Joo. Den skulle ni barn dela i kväll.
— Kan jag inte lå ge min del åt
Hilda, som är så sjuk — efter det är så
nyttigt för henne, och jag är frisk? Lars
kunde för resten gärna ge henne sin
också: det var ban, som skrämde båda
hönan och Hilda.
— Vi vilja icke ha någonting att göra
med vargungarna därinne! sa’ Skomakaren
hårdt.
— Men hur skall då Jesubarnet kunna
komma till oss med sin frid?
Skomakaren ock lians hustru sågo
för-lägna på hvarandra.
— I kistlàdan bar mor en
femtioöring, som är min — jag rår själf om
don, för jag fick deri i fjol af prostinnan,
för det jag vaktade hennes gäss. Den
pengen kan jag få i kväll — så går jag
ner till Stenkil Slaktare; han låter mig
nog få ett stort stycke kalfköll i dag, det
är julafton, så kanske Hildä blir frisk igen.
Och så kommer Jesubarnet till oss —
och lill Lars, fast han var stygg i dag.
Hvarför skä vi inte vara vänner med
mosters, fast vi ä’ släkl med dem?
Ingen hade ett ord till svar, men Karna
fick något vått i ögonen.
— Det är de, som börja, sa’
Skomakaren slutligen. Men minen var ej hans
vanliga Ivärsäkra. och rösten var låg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
