Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4
EOS.
N:o 2
f
ZEPlig-ten. först.
Holland har.man sedan hundratals år
m tillbaka eröfrat stora landsträckor från
hafvet och omgärdat dem med höga
dammar ål hafssidan. Sjelfva landet innanför
daminarnc är flackt och jemnt,
genomfårad! af kanaler och planteradt med alléer.
En och annan kullo med sin väderkvarn
och små städer och byar med sina
tornspiror minska enformigheten.
Men landet är i allmänhet
bördigt och befolkningen idog.
En gång skulle en ingeniör,
som just hade sig uppdraget
att öfvervaka åtskilliga
dammar mot hafvet, deltaga i en
storartad fest som gafs af den
lilla staden, der han bodde, i
anledning al]hans eget bröllop,
som skulle stå om ett par
dagar. Men under det han klädde
sig lör att gä på denna fesl,
hvarmed man ämnade hedra
honom, märkte han alt det
börjat blåsa hårdt och att
vinden just dref vattnet mot land.
Man tänkte genast på sina
dammar och frågade sig sjelf: > skall
jag gå dit eller på festen?»
Efter en kort öfverläggning
beslöt ban dock att först och
främst uppfylla sin pligt.
Han gick till hafsstranden till de vid
dammen sysselsatta arbetarne. Dessa voro
hardt när modlösa, ty hatvet växte
oupphörligt och de voro lemnade åt sig sjelfva.
Då sågo do ingeniören. »Han är här,
han är här! lefve vår ingeniör!» ropade
de med hög röst. Han satte sig i
spetsen för dem och ledde arbetet. Hvar och
en uppfylde sin pligt, så godt han
förmådde. Men trots alla ansträngningar att
fylla hålen i dammen blefvo de allt (lera,
allt större.
Plötsligt skallade ett sorgens rop:
»murbruket’ är slut!» Hvad är nu att göra?
Ingeniören fann en utväg, den sista
som han trodde. Och hvilken var det?
Jo, de afklädde sig sina kläder och fyllde
med dem och de sista tillgängliga stenarne
det svåraste af de gapande hålen i
dammen. De arbetade nu nakna i vattnet
med förtvillade hjertan.
Till sisl fanns ingenting mera att göra.
Från all mensklig hjelp voro de alstängda
ocli stormen fortfor. »Nu» — sado
ingeniören — »kunna vi inlet mer göra i
egen kraft. I^tom oss falla ned på knä
och bedja Gud hjelpa oss och de våra».
De nakna männen knäböjde på dammen,
väntande döden. Men under det de bådo,
och de bådo länge, stillades stormen mer
och mer, hafvet föll tillbaka, ty ebben
hade inträdt, och då de uppstodo sågo
de det vilda hafvet skvalpa rätt fredligt
mot foten af deri ännu segerrika dammen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
