Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’2 E O S. N’:o 8
Och då jag gammal blir och trött.
När jag har all min kraft förnött
Att roa dig och tfäna,
Låt mig dà bli grymt utstött —
I smärtfri död att slumra sött
Du skall mig förmena
Var öm emot den svage här.
Du qjälf ju svag i mycket är,
Dig mången godhet visar.
Och mildhet emot djuren lär
Dig ock att hälla Honom kär,
Som skapelsen boprisar.
Anna Molander.
Hr
Ellens blomsterkort.
el var en regnig söndagseftermiddag
i oktober. Vägarna voro fylda af
glada barn, som gingo hem från
söndagsskolan med sina böcker och kort.
Älven lilla Ellen och hennes syster Mauna
kommo därifrån vandrande under samma
paraply.
Lilla Ellen hade aldrig förut varit i
någon söndagsskola, och hon hade mycket
att förtära för sin syster om den sköna
stund hon haft där.
Hon försökte tala om för sin syster så
godt hon kunde hela den lexa lärarinnan
hade förklarat for dem med så enkla,
lättfattliga ord, då hon plötsligt afbröt sin
historia och ulropade: »Hanna, se den
stackars sjuke mannen där!>
Hannas mera erfarna ögon sågo, att
den gamle mannen, som kröp på
trappstegen till ett hus, icke var sjuk utan
drucken.
Ellen drog sin hand ur systerns och gick
fram till honom, innan Hanna kunde gissa
hennes afsikt.
Ett äldre barn skulle hafva hvst
fruktan för honom, men den kära lilla Ellens
hjärta erfor endast medlidande for den
stackars gamle mannen.
»Är ni sjuk V» sade den ljufva rösten;
och den gamle mannen blickade upp och
såg på barnet, som stod bredvid honom.
»Ja», svarade han, under det han
försökte tala så vänligt ban kunde.
»Jag är ledsen därfiir», sade lilla Ellen,
som längtade alt kunna göra något för
honom.
Hon höll just då i sin hand, hvad hon
ansåg lor sin käraste dyrbarhet — clt
vackert mäludt blomsterkort, som hennes
söndagsskollärarinna hade gifvit henne.
De röda bären på korsets förgylda botten
hado fängslat hennes inbillning, och hon
höll det fast omslutet i sin lilla hand,
så all hon skulle kunna lura det säkert
hem och visa del lor mamma.
Med en sista, dröjande blick på korsols
skönhet höll hon beslutsamt fram det.
»Ellen är ledsen att ni är sjuk. Vill
ni vara god och laga emot hennes vackra
kort?»
Mannen tog det med sin ostadiga hand,
som darrade så, atl han knapt kunde
nyttja den, och stoppade det i fickan
under det ban mumlade en tacksägelse,
medan Ellen spraug tillbaka till sin syster.
En slund derefter kom en af den druckno
mannens bekanta och hjälpte honom alt
ragla hemåt, där ban kastade sig på sängen
och låg kvar där tills morgonen därefter
i en druckens tunga sömn. Han hade
nästan glömt Ellens mol honom visade
ömma deltagande, då han händelsevis stack
handen i fickan och fick fatt i det rikt
kolorerade kortet.
„Jug vill stå upp och gå till min
FaderHan läste dessa ord — som voro
tryckta på kortet — i början tanklöst
och undrande på, att de föreföllo honom
så bekanta. Men plötsligl erinrade han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
